En migga skriver följande, sista dagen före en mycket efterlängtad semester:
Lögnen urholkar själen. För den som ljuger och för den som måste lyssna på lögnen. Ingen dömer den som ljuger för att rädda sitt liv. Men förtjänar den våra sympatier, som ljuger för att komma till ett liv som kan vara bättre än det tidigare livet, som ändå var väldigt bra? Förtjänar den våra sympatier bara för att den kommer från ett land utanför Europa?
Vi som lyssnar på lögner blir urholkade i själen. Vi vill så väl, vi vill tro på människan framför oss som berättar sin historia. Om krig, död, våldtäkter, tortyr, förföljelse och hastig flykt från fängelse. När det sedan kommer fram att personen i fråga heter något annat än vad som uppgivits, har åkt hit på turistvisering eller faktiskt redan bor här med tidsbegränsat uppehållstillstånd och inte har några problem i hemlandet, hur känner vi oss då?
Vi känner oss lurade, ledsna. Vi försöker hitta förklaringar till varför någon skulle vilja lura och bedra oss så. Och lögnerna är så många, så många.
