Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.
Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.
Reflektioner kring kulturella skillnader mellan Sverige och Finland från en svensk som utvandrat till Finland
Nu har jag levt som svenskfinlandssvensk i över ett år och upptäcker nästan varje dag nya små saker. De största skillnaderna mellan Finland och Sverige finns kanske i trafiken eftersom det är där vi ganska anonymt kan leva ut våra nationalkaraktärer, hämningar och aggressioner.
I Sverige är det inte så noga med att hålla hastighetsbegränsningarna men finländarna är duktiga på det. Om man på någon av vägarna i sydvästra Finland blir omkörd av en bil i svårt olaglig hastighet så är den nästan säkert svenskregistrerad.
Skälet till finländarens laglydighet kan vara att polisen rör sig på vägarna och att hastighetskamerorna inte bara finns som prydnad. Sedan finns också en allmän inställning om att lagar skall efterlevas även om den genomsnittlige finländaren också gärna vill se sig som rebell av modell Antero Rokka i boken Okänd soldat. Fast Rokka hade nog inget körkort så det behöver ju inte innebära någon motsägelse.
Överhuvudtaget flyter trafiken mycket lugnare i Finland och för den som är van med den finska makliga trafikrytmen kan returmötet med svensk trafikkultur bli lite nervöst. Redan när man kommit några kilometer i Stockholm och kör på en flerfilig 90-väg så känns det som att köra i Kairo. Bilar kör om på fel sida, tvärbromsar framför och byter filer som slalomåkare.
Är verkligen svensken så hämmad att han eller hon måste bli mr (mrs) Hyde så fort han får en bilratt i handen?
Numera är jag ganska nervös när jag kör bil i Sverige. Har jag blivit för van vid hänsyn och klara regler i trafiken? Har jag med andra ord blivit ”finlandiserad”?
I Sverige saknar de flesta bilarna blinkers men svenskarna är ändå ganska duktiga på att gissa sig till åt vilket håll den andra bilen tänker svänga eftersom det oftast framgår av hastighet och placering i körfältet. Finländaren använder däremot alltid blinkers i alla situationer (utom vid infarten till en cirkulationsplats) och blir väldigt brydd när svensken ger sig in i trafiken med sitt subtila och rikssvenska beteende. En svensk, lagstridig, specialitet är nämligen att blinka sig in i en cirkulationsplats men inte att blinka sig ut.
En intressant sak är den manlige finländske bilförarens reaktion när han ser en svensk registreringsskylt. Vi kan i kolonn köra mil efter mil men då den finländske manlige bilisten t ex i samband med ett trafikljus ser att bilen framför är svenskskyltad så vet man att nu blir det en omkörning. Min hustru och jag har roat oss med att föra statistik och runt 75 % av finländska manliga bilister känner tydligen djup motvilja mot att köra bakom en hurri. På något sätt gör detta ändå att finska bilister känns lite mer mänskliga.
I min nästa gästbloggning ska jag berätta om finländarens oblyga vanor att köpa mellanöl i butiker på söndagsmorgonen och vill även då passa på att göra upp med myten om finnens påstådda tystlåtenhet.