Karin Dahlström är journalist, grafisk formgivare, skärgårdsbo, rastlös och återfallsfinländare. Som hunden Buck i Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken” hör jag ibland lockropet från mina svenska stamfränder, och vet när jag återvänder till Sverige, att det är här mitt ursprung finns. Men Finland är och förblir mitt hemland.
Finlands självständighetsdag den 6 december 2015
Ett brev till mitt Finland, min kärlek, min besvikelse
Jag har länge tänkt skriva det här brevet, för som vanligt formulerar jag mig lättare i skrift än i tal. Precis som du är jag ingen vän av stora ord och när jag ska försöka berätta hur jag känner så slutar det för det mesta med att jag börjar gråta. Och då skäms jag. För du och jag, vi vill ju inte visa vår svaghet vi. Vi biter ihop och knyter näven med vitnande knogar i fickan. Gråter gör fruntimmer på gränsen till nervösa sammanbrott och fyllon.
Jag har försökt lämna dig många gånger, men din dragningskraft får mig ständigt att återvända. Varje gång, just när jag har intalat mig att det ska bli bättre den här gången, att allt är förlåtet, det var säkert lika mycket mitt fel, så händer det igen. Du vänder dig mot mig, drämmer till med full kraft och förklarar sen med lugn stämma att det är för mitt eget bästa. Jag reser mig, säger inget, och går.
Men nu är allt annorlunda. Det är därför jag skriver det här brevet. Hur konstigt det än låter, så är jag tacksam. Någon skulle kanske säga att jag försöker utveckla min egen metod för att hantera en omöjlig situation, ett förhållande som jag varken kan lämna eller stanna kvar i, men så är det inte. För jag intalar mig inte längre att allt ska bli bra, att jag ska bli snällare, bättre, mera lyhörd. För det ska jag inte. Jag är som du. Jag är den jag är, precis som du är den du är. Nästa gång slår jag tillbaka och jag ser i din blick att du vet att jag menar det. Din röst har förändrats när du talar med mig och för första gången känner jag mig som en jämlike i din närhet.
Jag vet att du aldrig kommer att dra några silkesvantar på dina valkiga händer. Att kärret, gräftan och Jussi alltid kommer att vara den melodi som ljuder över alla politiska och ideella strömningar som försöker få dig att se större och vidare, att bli mer anpassad, öppen och modern. ”Din blomning sluten än i knopp…”, skrev Runeberg och han visste vad han gjorde. Din skönhet och din styrka kan endast den få uppleva som är beredd att tålmodigt vänta och aldrig låta sig skrämmas av din karga, barska yta. ”…skall mogna ur sitt tvång”…. För det är med dig, som med mig, att det är endast till den som verkligen älskar som vi ger nyckeln till en skönhet som andra kan ana, men aldrig uppleva.
Och det är först nu, efter alla dessa år av sorg och besvikelse, som vi kan mötas på riktigt. Det finska språket är inte mitt modersmål och jag har mina rötter i Sverige, men alla beskyllningar om att du inte kan älska dem som avviker från normen är en lögn. Din fostran har varit hård och orättvis, men jag tvivlar inte på din kärlek. Aldrig.
Finland. Du är landet mitt emellan. Den som en gång försökte göra dig till ryss fick känna på kraften i din näve, och i de skandinaviska salongerna har du aldrig känt dig riktigt bekväm, även om du försöker anstränga dig ibland. Du är och förblir Jussi, sammanbiten och envis. En senig gubbe som är sparsam med orden, men aldrig med överlåtelsen till dem du älskar.
Med kärlek för evigt,
Karin
© denna blogg och Karin Dahlström.