Många asylsökande struntar i att ens komma till asylutredningar. Man kan med fog ställa sig frågan: ”Har de överhuvudtaget några som helst asylskäl när de inte bryr sig om att komma och presentera några sådana?” Man kan också undra hur det kommer sig att Sverige tillåter att det går till så här; har Sverige kanske kapitulerat och accepterar i tysthet att folk tar sig hit och själva väljer att stanna? Om så är fallet så kan man ju sluta upp med den mycket dyra skenhanteringen av s.k. asylärenden och slå fast att det är så det är nu, att den som en gång lyckas sätta sin fot på svensk mark kan stanna här om den själv vill, och leva i den allt större grå- och svartzonen, parallellsamhället som växer för varje dag.
Läs om detta fenomen i min miniserie om detta, del 1 och del 2.
Några reflektioner: Varför lyssnar inga ansvariga när miggorna berättar? Varför vågar miggorna inte berätta öppet om vad de möter, vad de ser och vad de upplever?
Jag får mängder av välskrivna och kloka mejl från miggor i hela landet och lägger upp det jag får tillstånd att förmedla via min blogg. På det sättet kommer deras iakttagelser ut åtminstone någonstans. De miggor som hör av sig till mig är reflekterande, tänkande och kunniga personer som vet vad de talar om. Jag förstår inte att deras egen ledning på Migrationsverket inte lyssnar på dem! Att ledningen inte skapar ett öppet klimat och kanaler genom vilka migorna kan framföra sina ”på golvet”-iakttagelser! I stället säger varenda migga jag har kontakt med att det inte går att föra fram något, att det är lågt i tak och att de är rädda. Rädda för att inte komma vidare i karriären, att bli förbigångna, att bli utfrusna för att de ”kritiserar”.
Hur kan det få vara så att ledningen och höga chefer inom verket lever i en verklighet medan miggorna (som ju utför den verksamhet som verket ska bedriva) lever i en annan?