Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Den första texten kan läsas här.
Det fungerade bra att använda hushållspapperet som melittafilter, den här sorten gav ingen otrevlig bismak till skillnad mot den mönstrade lite gråaktiga sorten som han en gång hade försökt med i sin egen maskin. Han övervägde att rulla en cigarrett av hennes tobak fast han visste att han inte fick, men han fick ju av henne när han fick en och annan om än inte det.
——-
I den stora världen utanför någon annanstans var det inte så in i helvete åt helvete som ibland och inte heller så mycket tjafs utan mera lite småtrist ungefär som den gråa men odisiga morgonen utanför fönstret som hade den enda fördelen att vara fullt kompatibel med hans sinnestillstånd där det inte ens regnade.
——-
Han gjorde sig ärende till staden. Hon räckte fram sin ena kind.
– Det var en eldig kyss så tidigt på eftermiddagen, slapp det så äntligen ur honom.
– Jamen, jag har ju nyss spytt.
Han vände när han såg vädret.
– Om du ändå inte ska gå ut idag så kanske jag kan låna ditt paraply? Det spöregnar.
– Men du har ju fått ett eget.
– Det har jag inte här.
– Ja okej, men tappa inte bort det. Regnar det så mycket?
– Det öser ner. Påminn mig att inte glömma med mig soppåsen på bussen.
– Ja, ja. Hur dags ringer du?
– Vid femblecket ungefär.
Bussen var någon annanstans alldeles för länge, solen skymdes av vattenånga och flytande vatten följde tyngdlagen och hindrades bara av det randiga paraplyet från att väta honom. Ändå hävdade han med en dåres envishet att han hade det bättre än de flesta han kände och ännu mer så än många som han aldrig hade träffat.