Del 1 i den här lilla reseberättelsen finns här och bör läsas först.
Alltså: Nu stod jag inför valet att låta mig skickas hem på första bästa plan till Europa eller att försöka ta mig till min destination Bangkok i Thailand, via Karachi med en icke godkänd minimum connecting time. Som vanligt fattade jag ett snabbt beslut och tänkte: ”Det får bära eller brista, jag åker inte hem igen, jag ska till Bangkok.” Och det ska bli spännande att se om jag hinner byta plan i Karachi eller om jag blir strandsatt där också…
Sagt och gjort. Jag fick mitt pass och mina omskrivna biljetter och t.o.m. några vänliga ord på vägen från killarna på flygplatsen i Jeddah och så bar det av ombord på Saudias flight till Karachi. Och där väntade en chockartad upplevelse. Det var smockfullt av hemvändande pilgrimer som släpade med sig allt de ägde och hade in i kabinen i form av barnvagnar och kokkärl och mat och prylar och det var ett otroligt tjatter och ungar som skrek och folk som snubblade över varandra och folk som slogs om platser och… mitt i allt satt jag, en fullständig utböling, en blond, ”otrogen” (icke-muslim) och såg förmodligen rätt skakad ut. Jag tänkte att den här tämligen långa flygningen kommer att bli ett helvete och hur ska jag överleva den? Men jag kunde inget göra, jag var helt enkelt fångad i det här infernot och försökte bara koncentrera mig på att jag måste komma fram i tid så att jag hinner byta plan och kan fortsätta till Bangkok.
Jag måste verkligen ha sett helt lost ut för plötsligt kom en steward fram till mig och sa: ”Madame, follow me! Take your things and follow me”. Och så, simsalabim, befann jag mig i första klass! Han räddade mig, han förstod att jag inte skulle överleva (nå jaa…) kakafonin och röran i economy class, så han förde mig till paradiset – så kändes det just då – med breda, djupa fåtöljer, lyxig mat och service och lugn och ro. Jag vet inte än i denna dag om det var Mr Razzaq som ordnade så att jag dick resa i första klass redan i Jeddah eller om det var en omtänksam steward som tog ett eget initiativ – båda alternativen är lika möjliga och oavsett vem det var som fixade det, så blev min resa riktigt behaglig och angenäm.
Undrar om det var ödet eller någon högre makt som ville att jag tog just detta plan och inte samma flight två dagar senare? För hade jag tagit samma flight två dagar senare så hade jag brunnit opp! Två dagar senare exploderade nämligen Saudias flygplan som skulle gå från Jeddah till Karachi. Olyckan blev dock inte känd förrän långt senare. Också det planet var fullt med hemvändande pilgrimer och de hade också med sig allt från barnsängar och -vagnar till sovsäckar och mat och halva bohaget. Någon bland passagerarna fick för sig att börja laga mat på en medhavd gasolspis och satte igång att koka och steka i en av gångarna ombord på planet (som fortfarande stod på marken). Och så gick det som det gick: planet exploderade och jag tror att alla ombord omkom.
Men jag reste alltså flott i försa klass och hade en hur behaglig resa som helst. Tills vi började närma oss Karachi och jag insåg att planet var lite försenat. Minsta lilla försening på bara några minuter kunde bli ödesdiger för mig och jag såg med fasa fram emot att sitta ensam i Karachi, Gud vet hur länge, innan jag, kunde få en plats på något flyg till Bangkok. Den sista timmen i luften, innan vi landade i Karachi, kändes lång som ett år och jag höll på att kräkas av nervositet. Samtidigt försökte jag lugna ner mig själv genom att tänka att det finns inget alls jag kan göra åt saken och jag kan inte påverka det hela så är det bara att ”gilla läget”.
Fortsättning följer i del 3…