När jag skrev den lilla serien om min resa till Seven Spirit Bay i Australien (se under kategorirubriken Seven Spirit Bay) så nämnde jag att jag kanske skulle skriva om några andra resor också. Och idag kom jag att tänka på resan till Bangkok i Thailand som gick via Jeddah i Saudiarabien och – ofrivilligt – Karachi i Pakistan. Och hemresan gick via Cairo där jag fastnade på flygplatsen i 12 timmar…
Jag skulle åka på semester i Thailand, till Bangkok och Pattaya. Eftersom jag arbetade på Saudia (Saudi Arabian Airlines) valde jag att flyga först med Lufthansa till Frankfurt och men sedan resten av resan Frankfurt-Jeddah-Bangkok med mitt eget bolag, Saudia. I Frankfurt gick jag ombord utan att ha transitvisum till Saudiarabien, men med hjälp av mitt id-kort från Saudia, där det stod att jag var Supervisor Ticketing & Reservations, tänkte jag att mina kollegor i Jeddah skulle acceptera att jag byter plan där och fortsätter till Bangkok två timmar efter att planet från Frankfurt landat. Ack, vad jag bedrog mig!
Direkt vid ankomsten till Jeddah konfiskerades först en damtidning som jag läst ombord. Den innehöll ett modereportage som visade kvinnor och män i underkläder. Nästa grej som konfiskerades var mitt pass. ”But, hello!” försökte jag, ”jag ska vidare med ett plan till Bangkok om två timmar, jag måste ha mitt pass!” Men det var bara att följa med till passpolisen, sätta sig där och lyssna på upprörda mansröster som smattrade på arabiska tills en av dem till slut sa till mig på engelska att jag inte kunde få fortsätta till Bangkok senare samma dag, för det här med att jag hade kommit utan transitvisum skulle utredas och bla ba bla. ”Du får åka hem igen, vi sätter dig på ett plan tillbaka till Europa”, sa den arroganta och nästan skadeglada killen som alldeles uppenbart inte tyckte om att en kvinna kom farande ensam på det här sättet och dessutom skulle fortsätta ensam till Thailand.
Men jag hade stämt träff med en vän som skulle komma till Thailand en dag senare och jag hade planerat att ha två veckors semester så jag ville inte ge upp i första taget. ”Men jag jobbar ju på Saudia”, försökte jag. Ingen respons. ”Men snälla…!!!???” Som att tala till en vägg.
De här killarna gick inte att rubba. ”Det går inget SAUDIA-plan till Bangkok förrän om två dagar och så länge kan du inte sitta här på flygplatsen och vänta”, sa de när jag redan missat planet för att de hållit mig kvar. Jag tänkte att jag ska inte ge dem den tillfredsställelsen att jag börjar gråta framför dem, men tårarna brände bakom ögonlocken. Då kom jag plötsligt att tänka på Mr Razzaq Al Sabah, som var Saudias General Manager Europe & North America och som hade besökt oss på kontoret i Stockholm. ”Can I use your phone, please”, frågade jag och männen blev så överrumplade att de gav mig telefonen. Jag bad om telefonnumret till Saudias kontor och lyckades efter en del krånglande få tag i mr Razzaq som först inte trodde sina öron när jag sa att jag var i Jeddah. ”Are you really? Are you reallyy, really in Jeddah? How did you get here?”. (Kvinnor kunde inte då – och kan knappt nu heller – resa ensamma till Saudiarabien, därav hans stora förvåning)Det tog ett tag innan han trodde på mig och på att jag verkligen satt på flygplatsen och hade missat planet till Bangkok och att nu tänkte ”de elaka männen” skicka hem mig med nästa plan.
I Saudiarabien är chefer chefer. De fattar snabba beslut och homsar inte så mr Razzaq bara skrev ner sina order till personalen på flygplatsen, faxade dem och så var det klart! Men nu hade ju planet till Bangkok gått…
Nytt samtal till mr Razzaq och bön om nya biljetter på sträckan Jeddah-Karachi-Bangkok. Ny order via fax till männen på flygplatsen. Plus att han sade åt dem att de skulle behandla mig väl. Jag sände honom en tacksam tanke för nu förändrades männens sätt att förhålla sig till mig. Jag fick t.o.m. en kopp rykande hett kardemummakaffe och de bytte någgra vänliga ord med mig och lovade att fixa allt så att jag skulle komma ombord på planet till Karachi. ”But you have only 45 minutes to change flights in Karachi and that’s not really allowed, it is less than the minumum connecting time”, sa de. Jag fick ta det på mitt eget ansvar om jag åkte med ett plan som inte hade godkänd anslutningstid som var minimum en timme, och blev mitt plan försenat så skulle jag sitta fast i Karachi. Det var lite tufft att tänka sig, och i Karachi kände jag ingen mr Razzaq som kunde rädda mig, men jag chansade för jag ville absolut inte resa tillbaka till Europa igen.
Fortsättning följer i del 2…