Birgitta
Foto: Merit Wager
Här följer resebrev nr 3 (för att läsa del 1 och 2, scrolla neråt!) från Birgitta, beslutsfattare på Migrationsverket, som tillsammans med några andra personer (en del arbetar också på Migrationsverket) ca två gånger om året reser runt i Mellanöstern för att inhämta kunskap om de länder där många asylsökande kommer ifrån. Hon och de andra gör det helt på egen tid och för egna pengar.
En eftermiddag i Damaskus gick vi förbi en byggnad som tillhör inrikesministeriet där uniformerade vaktsoldater stod i vaktkurar med sina laddade Kalashnikovs. De sken genast upp och frågade varifrån vi kom. De gick ur vaktkurarna och kramade om mig och ville att Arne skulle ta ett foto på oss. Jag tänkte genast att "hur vågar de lämna sin post?". Skulle det vara möjligt i Sverige utanför slottet då utländska turister går förbi? Knappast.
Det är olika sätt att se på ett fortskaffningsmedel. För en libanes är det väldigt betydelsefullt att glida omkring i en Hummer eller i en BMW av senaste och största modell. För en syrisk arbetare i Libanon kan det vara tillräckligt att färdas på en cykel som samtidigt är en brödbutik.
I den täta trafiken i Damaskus tänker en del praktiskt och färdas i stället på en cykel försedd med en hjälpmotor eller på en lastflaksmoped. Vi håller utkik efter en Hummer men har ännu inte sett någon…
