Vad innebär det att någon får ”ta ansvar” för vad han gjort, om han gjort fel? Alltså på statliga myndigheter och verk i Sverige, där tjänstemannaansvaret är avvecklat sedan 30 år.
När tjänstemän på statliga verk begår felaktigheter, agerar på sätt som skadar människor och på pin kiv och rent jävelskap väljer en hårdare väg när de lika väl kan – och borde – välja en mjukare som har lika stort stöd i lagen som den hårdare – på vilket sätt tar de ansvar på kort och lång sikt för sina beslut? Tjänstemän som bryter mot lagar och mot vedertagen praxis behöver aldrig – eller ytterst sällan, kanske i någon promille av alla fall – ta något ”ansvar” för (i meningen uppleva konsekvenser av) vad de gör. Ändå säger en hög chef på ett verk där det begås felaktigheter och fattas slarvigt underbyggda och inkompetenta beslut dagarna i ända att:
Om personalen gör fel så får de ta ansvar för det.
Vad betyder det? Vad innebär det?
Ovanstående är sådant jag själv möter, detta är vad samhällsprogrammet Kaliber i Sveriges Radio P1 berättar om:
När Länsstyrelsen skulle utreda uppgifterna om våld och kränkningar på det västsvenska behandlingshemmet Baggershus gjorde de tre föranmälda besök på hemmet – som då höll på att stänga. Bara åtta pojkar fanns kvar och de gav inga belägg för missförhållandena. De många elever och lärare som vittnade i Kaliber om självupplevda övergrepp känner sig svikna på nytt.
Nu granskar vi granskningen.
Vad är det här för ett land där folk faktiskt inte tar ansvar för vad de gör och där de som ska granska och idka tillsyn inte ser eller hör något? Och där de inte ens om de såg eller hörde att något var fel skulle ha några sanktioner att komma med. Eller bry sig. Där alla går fria och alla fortsätter lyfta löner trots att de begår övergrepp (Baggershus) och för att idka en tillsyn som inte resulterar i annat än 39 texstsidor (Länsstyrelsen). Och så kommer ytterligare en grupp och granskar granskarna (journalister). Det måste vara unikt för Sverige – som ändå berömmer sig av att vara ett civiliserat välfärdsland – att ansvar, skyldigheter, konsekvenser är så gott som bortrensade begrepp.
Jag minns med stort obehag och stark ilska hur stadsdelsnämnden jagade Affe (läs om Vickys Livs) bland annat för att han satte ut solstolar åt gamlingarna kring hans kiosk och hur oskäliga hyror för en skuggig grusplätt plötsligt skulle utmätas när det aldrig gjorts under 80 år tidigare. Ingen – ingen! – tog något ansvar och tänkte till, det räckte med att någon självsvåldig person skrev ett brev på officiellt brevpapper så slogs Affes tillvaro och ekonomi sönder.
Och vad gjorde Polisen i Rödeby när en familj upprepade gånger anmälde ungdomar för allt våldsammare trakasserier och hot? Vilket ”ansvar” tog poliserna, vilka konsekvenser har deras underlåtenhet att agera fått? Och socialnämnden som lät flickan som kallades Louise bo kvar hos sin missbrukande, utnyttjande och våldsamma pappa under hemska förhållanden? Vilket ”ansvar” tog de och vad har deras underlåtenhet att agera lett till för konsekvenser? Omplacering? Time out?
Exemplen på hur skattemedelsavlönade personer ”tar ansvar” är så många att det skulle ta år, decennier, att kartlägga det. Så kom inte till mig och påstå att statligt eller kommunalt anställda i Sverige behöver ”ta ansvar” för något den gjort eller underlåtit att göra eftersom deras handlande så ytterst sällan får några konsekvenser för dem, bara för dem de trakasserar.