Varför ska någon annan bestämma över hur familjer ska ordna sina liv? Om inte annat så borde det faktum, att det finns så många helt olika men lika starka åsikter gällande vem som ska ta hand om våra små barn och hur de ska tas om hand, vara den allra tydligaste signalen till att det inte kan vara rätt att genom lagstiftning och kvotering försöka tvinga alla att agera på samma sätt! 

I ett fritt land ska allas åsikter respekteras; det finns ju ingen som av Gud eller av annan högre makt (jo, av Göran Persson, förstås…) getts rätten att bestämma om människors privataste liv? Ska alla mammor (OBS! just mammor) vara hemma bara för att ganska många tycker att det är det enda rätta? Ska barn lämnas in på dagis under långa dagar i stora grupper från ett års ålder för att en del tycker att det är bra och för att många anser att kvinnorna ska arbeta i stället för att ta hand om sina barn? Ska olämpliga, ovilliga pappor och mammor tvingas dela föräldraledigheten för att andra, utomstående besserwissrar tycker det? Skulle vi kunna tänka oss att införa tvångskibbutzer i Sverige för att många kanske tycker att kibbutz-systemet är sympatiskt? Så kan det ju inte få vara i en stat som kallas ”demokrati”!

Som jag skrev tidigare, lite längre ner på bloggen så skulle jag själv aldrig i livet lämna en ettåring (inte en tvååring heller) på dagis. Det är min åsikt, att så små barn inte ska vara i  större grupper med främmande mäniskor hela dagarna och jag säger precis som Marie Söderqvist i Expressen den 16 november:

Dessutom är barn fram till ungefär tre år något man tar hand om på ett lite annorlunda sätt än senare. De vill bli pussade och kramade, tröstade och burna, matade, nattade och blöjbytna, och man måste ständigt hålla ett vakande öga på sina livsfarligt kringtultande knyten för att förhindra olyckor.

Men någon gång vid tre år ungefär har det där lilla barnet förvandlats till en mycket mer självständig person som pratar och berättar, som inte behöver blöjor och som bara vid sällsynta fall vill bli buren och som inte längre alltid uppfattar sin mammas eller pappas knä som den mest attraktiva sittplatsen.

Betyder det att jag förkastar andra människors annorlunda val? Nej, naturligtvis inte! Alla som tror och tycker att ett annat sätt att ta hand om barnen är bättre för deras barn, alla som sätter sina barn i främsta rummet och försöker ordna sin tillvaro på ett sätt som är så bra och tryggt som möjligt för barnen har min fulla respekt. Även om de väljer på ett helt annat sätt än jag.

Att staten skulle lagstifta om att föräldrar måste ta 50/50 föräldraledighet skulle vara ett alltför stort ingrepp i familjers liv. Att påtvinga människor statens syn på ”jämställdhet” genom att ingripa i deras liv på ett sätt som kan få negativa konsekvenser för små barn är inte acceptabelt. Jämställdhet ska inte uppnås på barns bekostnad. Tycker jag. Andra får tycka annorlunda, bara de inte tvingar på mig och min familj sina åsikter.