Denna insändare var införd i Aftonbladet den 9 april. Läs den och läs gärna texterna under kategorin Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten som bekräftar det som insändarskribenterna säger.
Att socialmänniskornas makt är för stor och att deras ingrepp i människors liv blir förödande när de splittrar och separerar familjer är ett ovedersägligt faktum. Den makt de har att agera utan att motparten har en chans, är oproportionerlig på alla sätt. Det visar bl.a. de tvångsomhändertagna barnen, numera vuxna, som kämpar för upprättelse och som berättar hur myndigheternas agerande förstört deras liv. Dessutom: de som skulle kunna "kvalitetssäkra" eller åtminstone ifrågasätta många av de onödiga tvångsomhändertagandena gör det sällan, nämligen politikerna i socialnämnderna. De sitter år ut och år in och tillåter (som i fallet som beskrivs under Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 15) att socialmänniskornas beslut om att hålla barn borta från sina föräldrar ska fortsätta att gälla. Det verkar vara bekvämast så. Det blir ju jobbigt – och tar tid – om politikerna faktiskt på djupet ska sätta sig in i frågor som de har högsta ansvaret för, det är lättare att ha inställningen: "de är ju proffs så vi går på deras linje" och låta socialmänniskorna bestämma. Man kan ju undra varför sådana här ärenden överhuvudtaget tas upp i socialnämnderna, varför politiker ska ha mötesarvoden om de ofta bara legitimerar redan fattade beslut?
Självklart måste barn som är i fara fysiskt eller pykiskt, få hjälp och stöd. Men många gånger vore det bättre både för familjerna men också samhällsekonomiskt, d.v.s. för skattebetalarna, att stöd gavs åt familjerna på plats i stället för att splittra den och placera barnen långt borta på dyra institutioner och familjehem.
Jag håller med insändarskribenterna Elisabet och Peo: Utred socialen!
I FN:s barnkonvention som Sverige ratificerade i september 2000, står följande i artikel 3:
1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
Och i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 8, stadgas bl.a. att:
Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv sitt hem och sin korrespondens.
Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av den rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.
Barnkonventionen är inkorporerad i svensk lag. Europakonventionen ska också följas; följer man inte internationella konventioner så är det ju ingen idé att underteckna dem. Personer som har att tillämpa lagar och konventioner, med ett samlingsnamn kallade "socialmänniskor" samt politiker som kallar sig "förtroendevalda" måste ha vilja och förmåga att ta alla delar i beaktande och på djupet sätta sig in i vad som kan vara "barnets bästa".