© Merit Wager

Två tidigare inlägg (19 och 21 juli) under samma rubrik finns på denna blogg, se under kategorin "Tvångsomhändertagande av barn".

 

De tre barnen som så abrupt togs från sina föräldrar för 1,5 år sedan är nu hemma igen. Men en stor del av deras tillit och trygghetskänsla har tagits ifrån dem på ett iskallt och hänsynslöst sätt av "socialtanter" som agerat på andra grunder än "barnens bästa".

 

När de träffade mig, som engagerat mig i familjens fall, märkte jag att en av döttrarna hade en misstänksam och snudd på otrevlig attityd mot mig. Hon ville inte sitta med oss andra utan gick och lade sig. Hon är åtta år gammal.

 

Lite senare, när vi alla åt lunch tillsammans, blängde hon på mig under lugg och sa något spydigt som fick mig att förstå: hon trodde att jag var en person som on inte kunde lita på, någon som var hemma hos hennes familj för att "kolla", för att "övervaka" och sedan kunde vad som helst hända: en "socialtant"! Så jag tittade henne rätt i ögonen och frågade: "Tror du att jag är från socialen?" Ja, det trodde hon, jag såg i hennes ögon ut som en (svensk) "socialtant". Efter att jag väldigt tydligt låtit henne veta att så inte är fallet och att jag inte hyser någon stor beundran för socialtanter" och att jag tycker att de behandlat henne, hennes syskon och hennes föräldrar illa, då var det som att knäppa på en knapp: hon lyste upp som en 75 wattslampa och blev som en helt annan liten flicka.

 

Under dagen då vi umgicks allihop, hela familjen och deras frivilliga och högt älskade "stödperson" Magda Ayoub (som barnen kallar "mormor"), fick jag en avgrundsdjup inblick i en bråkdel av vad dessa barn (och föräldrar) varit med om. Ingen av oss frågade ut barnen, ingen ledde deras tankar åt något håll; de fick vara sig själva och leka och stoja, gå ut och gå in, fråga och berätta precis som de ville. Emellanåt, mitt i det ljusa och glada, kom mörka stråk som visade på barnens rotlöshet och vad de utsatts för av "socialtanterna". "Men får vi verkligen vara här nu eller ska vi åka någon annanstans igen?", undrade åttaåringen. Man kunde se på hennes spända lilla ansikte att hon var livrädd för svaret. Och man kunde också se i det lilla, i förtid "gamla", ansiktet att lättnaden var enorm när alla vi vuxna mycket tydligt förklarade att hon inte behövde vara rädd längre utan att det är här, hemma hos mamma och pappa, hon ska stanna och att ingen ska rycka upp henne en gång till och slänga iväg henne långt bort till främmande människor igen. Människor som talar nedvärderande om hennes religion och kallar profeten Mohammed för "en jävel". Människor som låter den tioårige brodern gå i kalsonger med stora hål både fram och bak och en t-tröja som är så full av hål att den kunde fungera som ett såll. Människor som tvingar barnen att sitta tysta och utan mat i en soffa mellan kl 10.00 och 17.00 för att de ska erkänna att de ljugit om något. Etc, etc, etc.

 

Givetvis kommer nu en anmälan att göras mot familjehemmet men också mot "socialmänniskorna", de som inte agerat för barnens bästa och in i det sista ville ta större hänsyn till (den svenska) familjehemskvinnans känslor än till barnens och deras föräldrars (med utländsk bakgrund), och som därför ville ordna ett "värdigt avslut" genom att barnen skulle stanna ett litet längre tag så att det inte blev "ett så abrupt slut på vistelsen i familjehemmet". Otroligt! Vem tog några hänsyn till "abrupta avsked" när barnen för 1,5 år sedan slets från föräldrarna med noll minuters varsel? Vem har brytt sig om att ta reda på hur barnen haft det under den långa tiden de varit placerade flera timmars bilfärd från hemmet? Vem har brytt sig om att de förlorat sitt språk, sin kultur och sin religion? Sannerligen inte alla hänsynsfulla "socialtanter" i alla fall.

 

Barnen är hemma. En ny, svår period har börjat. Barnen och föräldrarna ska lära sig att leva tillsammans igen och barnen ska lära sig att våga lita på föräldrarna och andra vuxna. Nu gäller det att hålla "socialtanterna" borta från familjen och låta den läka i lugn och ro. Däremot kan man hoppas att de får den eventuella hjälp och det eventuella stöd de själva ber om, om de ber om något och som de för övrigt borde ha fått för 1,5 år sedan. Socialens roll är att hjälpa, inte att stjälpa och i det här fallet har de stjälpt tusen gånger mer än de hjälpt. Som tur är har barnen sin "mormor", en enastående kvinna som, förutom mycket god svenska också talar deras hemspråk och har stor kunskap och livserfarenhet men främst: genuint intresse och – viktigast! – en stor värme för alla i familjen. Tack och lov att det finns en enskild människa som är villig och har möjlighet att försöka hjälpa till att lappa det som myndighetspersoner bakom pappershögar har ställt till med.

 

Nu lämnas anmälan mot hela hanteringen in och uppdatering följer...

Citera gärna men ange källan!