Under åratal har stadsdelsförvaltningen i det ärende jag beskrivit i fem tidigare delar under kategorin Tvångsomhändertagande av barn och därefter rubriken Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm i högerspalten (läs dem först!), hårdnackat hållit två små barn borta från sina föräldrar. Nu har familjen flyttat till en annan stadsdel där socialtjänsten tagit emot och bemött dem på ett bra sätt och där de känt att de haft ett människovärde. De vill naturligtvis att deras ärende ska flyttas över dit. Men även detta vägrar de nuvarande socialmänniskorna – som om de hade personlig vinning eller tillfredsställelse av att hålla kvar familjen och fortsätta att plåga dem! För det är så både föräldrarna och barnen upplever det: som en enda lång plåga.
Samma socialmänniskor vägrar också att svara på den relevanta frågan hur mycket deras drygt treåriga experiment med dessa små barn har kostat samhället. Vi har kontrollerat med folk som vet: de säger att det inte på något sätt är hemligt och uppgifterna ska lämnas ut. Dessutom: i ett liknande ärende, där allt ordnade sig till slut och man tog tag i det hela med barnens bästa för ögonen på riktigt, där fick vi veta exakt vad hela hanteringen kostat. Om detta skrev jag den 16 augusti här på bloggen följande:
För de tre barnen som under drygt ett år tvångsplacerades i ett hem långt borta från sina föräldrar, hos en ensamstående kvinna i 70-årsåldern med ingen som helst kompetens eller förståelse för just dessa barns bakgrund, språk, religion och kultur, har socialnämnden i X kommun till det privata bemanningsföretaget som "tagit fram" detta jourhem/familjehem betalat: 2.592.928 kronor
För de tre barnens vistelse under 14 månader i detta hem har skattebetalarna således fått betala drygt 2,5 miljoner kronor, ca 185.200 kronor i månaden! Dessutom har vi alla, genom socialnämndens val, fått betala närmare en miljon kronor (990.000 kr) för att barnen under tre månader skulle "observeras" på ett behandlingshem innan de placerades i jourhemmet! 3,5 miljoner kronor för att förstöra tre barns liv!
Här lyckades vi få de ansvariga att lyssna och de släppte sin prestige, tittade objektivt på fallet och snabbt, utan omvägar via otroligt dyra "familjevårdshem" och annat, men med gott stöd i hemmet, kom barnen äntligen hem. I det nu aktuella fallet har två barn varit tvångsplacerade på olika ställen i dubbelt så lång tid och tills vi får svar på vår berättigade fråga om kostnaderna kan vi bara gissa att det måste ha kostat astronomiska summor!
Vi har nu – återigen – bett om svar på våra frågor från den aktuella stadsdelsförvaltningen i Stockholm:
Det framgår tydligt att ni aldrig någonsin under alla dessa år som barnen varit separerade från sina föräldrar, i enlighet med lagens intentioner, agerat för att återförena barnen med föräldrarna, utan ni har i stället låtit det hela “rulla på” och kosta samhället massor av pengar.
Vi upprepar vårt krav: Vi vill med stöd av de fullmakter vi lämnat in, ha reda på hur mycket omhändertagandet av barnen XX totalt kostat hittills. Vi har rätt att få veta det; uppgifter om kostnader i ett liknande ärende har tidigare lämnats ut av YY kommun och, som vi påpekat men ni valt att ignorera: det kan knappast vara så att det råder andra regler och bestämmelser hos er än i YY! Om ni fortsätter att vägra att lämna ut uppgifterna, var vänlig hänvisa även i detta fall till det lagrum ni stöder er på och som YY kommun tydligen inte känner till.
Alla ni som aldrig kommit i kontakt med den här världen, tacka er lyckliga stjärna för det! För lika väl som det givetvis finns många goda, kunniga, empatiska människor inom socialtjänsten som tar sin uppgift på största allvar och inser vilket otroligt stort ansvar och vilken makt de har, så finns dessa människor som sätter sin egen prestige före andra människors – barns! – rätt enligt lagar och internationella konventioner och låter dessutom skattekronorna rulla som om pengarna var deras egna.
Nu går vi vidare i detta fall eftersom vi inte tycks nå fram till dessa människor. Och om vi så måste ta fallet ända till Europadomstolen så då gör vi det. Någon gång måste småpåveriet få ett slut!