Läs tidigare inlägg här och här.
Den stadsdelsförvaltning som hållit två små barn ifrån sina föräldrar i 2,5 år nu, visar en nonchalans utan like. Ansvariga svarar i sin maktfullkomlighet inte på relevanta och mycket konkreta frågor från familjens befullmäktigade ombud utan "svarar" med två sidor självklarheter som:
"Stadsdelsnämnden har enligt socialtjänstlagen (SOL) oh Lagen om vård av unga (LVU) ett omfattande ansvar för att bereda barn och ungdom skydd som är i behov av dett."
I det nu aktuella ärendet har stadsdelsnämnden följt den lagstiftning som finns för att skydda och ta tillvara barnens rättigheter." Etc.
Dessutom, som sagts tidigare: Vi bad om en redovisning av kostnaderna i fallet där två små barn varit omhändertagna i 2,5 år. Stadsdelsförvaltningens vikarierande chef för individ- och familjeomsorgen påstod att:
"Ert krav på redovisning av totalkostnaderna för detta ärende har förvaltningen ingn möjlighet att tillmötesgå. detta med anledning av att det dels råder sekretess vad gäller den ersättning som betalats ut till familjehemmet och dels att sådana totalsammanställningar heller inte finns att tillgå."
Vi hänvisade till att det inte är sekretessbelagt i andra kommuner och bad om information om vilket lagrum han stöder sig på. Då svarar den vkarierande verksamhetschefen:
"Ni har möjlighet att få ett skriftligt avslag från förvaltningen om att uppgifter om ersättning till jour och familjehemsföräldrarna inte lämnas ut med hänvisning till att sekretess råder. Detta beslut är överklagningsbart!
För övrigt hänvisar vi till våra tidigare svar."
Ingen hänvisning till lagrum. Ingen förklaring till varför reglerna i den här stadsdelsförvaltningen är annorlunda än i andra.
Otroligt hur man krånglar till saker och ting i stället för att agera rakt och tydligt och verka för att detta – och andra – ärenden ska hanteras både korrekt och lagenligt men också smidigt och humant. Den vikarierande verksamhetschefen vill alltså att vi – trots att vi redan begärt det! – återigen ska begära ut uppgifterna för att då få ett skriftligt avslag (vilket vi ju redan fått!) och sedan överklaga det någon annanstans! En makalös ineffektivitet och meningslös byråkratisk skriftväxlingsdans och det ska vi som skattebetalare stå för!
Nu har vi begärt företräde hos socialborgarrådet och fått en tid för ett möte direkt efter hennes semester. Nästa steg blir att uppvakta socialministern (det här långt ifrån det enda fallet av myndighetsmissbruk på det här området vi stött på) för att berätta allt om hur enskilda handläggare annan personal inom socialförvaltningen har agerat och om kostnaderna för samhället, uppgifter som vi har rätt att ta del av och som den vikarierande chefen för individ- och familjeomsorgen försöker mörka genom att påstå att de är "sekretessbelagda". Kostnaderna för det mänskliga lidandet för föräldrarna och för barnens förlorade tid med sina föräldrar och att de mist sin mammas kultur och språk, det går inte att mäta i pengar! Skadorna som barnen åsamkats blir livslånga och irreparabla, om man får tro de vuxna som utsattes för liknande separationer av svenska myndigheter på 50- och 60-talen. Men det bryr sig inte de anställda på den här stadsdelsförvaltningen i Stockholm om – kanske menar de att de här ungarna får väl också klaga sedan, när de är vuxna. För lärt sig av historien har de ansvariga inte gjort.
P.S. Familjen träffade i går (10 juli), tillsammans med ett av sina två ombud, en ny socialsekreterare i den nya stadsdel dit de flyttat. Hon tog emot dem på ett mycket bra sätt, visade respekt och gav familjen gott om tid att berätta om sin situation med egna ord. Hon tog också till sig det som framfördes om barnens rätt till sin kultur och sitt ursprung och sa att det var nyttigt för henne att höra och att hon också ska tala med sina kolleger om just den vktiga aspekten. Man kan bara hoppas att den nya socialsekreteraren nu tar över familjens ärende. Och att hon kan se hur orimligt den andra stadsdelsförvaltningen agerat som inte brytt sig om att försöka se till att barnen kommer hem och att familjen får stöd i hemmet. Och att hon snarast agerar för just detta, i stället för att, som de andra, göra allt för att barnen ska hållas borta från sina föräldrar ännu längre än de 2,5 år av deras korta liv (de är 7,5 och 5,5 år gamla) som redan gått!