En politiker som suttit i en av de nämnder som har det tunga och svåra uppdraget att besluta om tvångsomhändertagaden av barn har skrivit följande till mig med anledning av det jag berättar om under Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten:

Som ordförande i ansvarig nämnd åren 2002-2005 såg jag häpnadsväckande omhändertaganden (och försök till omhändertaganden) av familjerättsavdelningen på socialen. I ett fall kom jag på att den inhyrda personalen hade förberett allt för att ta barnet från mamman, utan att ta hänsyn tilll släktplacering som alltid först ska övervägas först enligt lagen, för att sedan "fixa" först en akut LVU som sedan skulle fastställas till LVU. Och barnet skulle sedan till ett familjehem via samma bolag som den inhyrda personalen var anställd av och uthyrd av till oss!
 
Vi rensade i våra placeringar och en avdelningschef blev riktigt duktig på detta. Vi tog hem barn från institutioner och vi satte stopp på slumpmässiga omhändertaganden. Vi skapade en akutfamiljehemskedja i den egna kommunen. Fallet ovan slutade bra – vi politiker i nämnden gick in med kraft och upphävde besluten (och blev JO-anmälda av våra egna tjänstemän för ministerstyre … men JO friade) och sedan placerades mamman och dottern hos systern tillfälligt och därefter gav vi henne tips om att flytta från kommunen fort som fasen när fallet nu var återkallat. Det var ett jäkla liv.

Personalen anmälde alltså ansvariga politiker till JO och kallade deras ingripande för "ministerstyre". Bara det är ju så korkat så att klockorna stannar ! "Ministerstyre" kan naturligtvis endast ministrar anklagas för, inga andra! Och att JO-anmäla politikerna i den nämnd som har till uppgift att fatta beslut i olika sociala frågor – hur kommer man på en sådan idé? Tjänstemannaväldet tycks ha vuxit sig så stort och starkt att tjänstemännen, på fullt allvar, tror att det är de som bestämmer allt och att politikerna sitter i nämnderna som någon sorts dekoration! Men det är givetvis också politikernas eget fel att det blivit så: så länge de bara, till stor del, sitter och klubbar igenom tjänstemännens förslag som om de var av Gud givna, så bidrar de till att tjänstemännen tror och tycker att det är de som har den avgörande makten.

Det  behövs människor i den här hanteringen som inte bara följer med strömmen (som den politiker som berättar ovanstående). Människor som inte jamsar med eller av bekvämlighetsskäl bara antar det andra föredrar, utan som tänker själva – för människornas, för barnens skull! Vi behöver både politiker och tjänstemän med integritet som, när de upptäcker fel eller oegentligheter, tydligt står upp och står emot  och agerar med kraft och känsla för att rätta till sådant som andra släppt igenom på rutin. Tack och lov att det finns en del sådana! Tyvärr är de bara alldeles för få.