Saudiarabiens tidigare ambassadör Abulrahman Ibrahim AlKadi
Foto: Merit Wager
En av de starkaste socialdemokratiska profilerna har gått ur tiden. Sten Anderson var karismatisk, charmig, humoristisk, egensinnig och – inte sällan – modig. Han väckte respekt och beundran hos väldigt många men också avund och irritation hos många andra. Likgiltighet väckte han dock aldrig!
Jag minns en gång när Sten Andersson var utrikesminister (tror jag) och hade genomgått en operation. Min dåvarande chef, Saudiarabiens ambassadör Abdulrahman Ibrahim Alkadi, var väl bekant med Sten Andersson och oroade sig starkt för sin väns hälsa. Ambassadören bad mig flera gånger ta reda på hur hans vän mådde, om han var på bättringsvägen och när han skulle få åka hem från sjukhuset. Och jag ringde runt och frågade, och följde nyhetsrapporteringen så gott det gick när internet ännu inte fanns.
Så kom den dagen då det meddelades att Sten Andersson hade fått lämna sjukhuset och nu var konvalescent i hemmet. Ambassadören kallade genast på mig och bad mig omedelbart åka till den bästa blomsteraffären som fanns och köpa de allra finaste, dyraste, vackraste blommor de hade i den största uppsättning man kunde tänka sig och se till att de egnast levererades hem till Sten Andersson. Jag hade någonstans snappat upp att Sten Andersson var allergisk mot blommor och påpekade det för ambassadören. "Då får du åka till den där fina chokladbutiken nära Valhallavägen", sa han och menade Ejes Choklad på Erik Dahlbergsgatan. "Åk genast dit med chauffören och köp choklad: den finaste konfekt, de vackraste praliner, det allra bästa de har. Köp för minst 2000 kronor!" förmanade han. "Gärna för mer, men minst 2000 kronor!"
Urban (chauffören) och jag for iväg och de stackars expediterna på Ejes Choklad hade jättesvårt att få ihop en snygg presentförpackning med chokladpraliner för så mycket pengar. Redan för 1000 kronor var det så mycket choklad, praliner och karameller att hälften hade varit nog. Expediterna var nöjda och tyckte att "det här blev ju jättefint"! Men jag kände min käre chef mycket väl: hade han sagt choklad för minst 2000 kronor då skulle det vara choklad för minst 2000 kronor. Till slut fick de ändå ihop choklad för 2000 kronor och så skickades Urban ut till Enskede med all chokladen och ett vackert, handskrivet och personligt kort från min ambassadör med en förhoppning om "a speedy recovery, God willing". Och ambassadören frågade mig om jag trodde att vi var först med att önska honom god bättring direkt i hemmet. Han ville så gärna vara bland de allra första, och jag sa att det var han säkert.
Det fanns flera orsaker till att min ambassadör och Sten Andersson kom väl överens och hyste respekt för varandra (förutom Sten Anderssons engagemang i Mellanöstern, som medlare i Israel/Palestinakonflikten). Bland de viktigaste var att de var i ungefär samma ålder (Sten Andersson var något äldre) och att de båda var varma och lite barnsliga på ett positivt sätt. Och klipska. Och brydde sig om sina medmänniskor.
(Ambassadör AlKadi är för övrigt den bästa chef jag någonsin haft och av honom lärde jag mig mycket som jag har haft stor nytta av i livet.)