Med förvåning tar jag del av rapporteringen om de två moderaterna i Sundbybergs kommunfullmäktige, Michael Spira och Arne Wijkman, som bytt partiv och blivit socialdemokrater. Inget konstigt i just det, att de bytt parti. Tvärtom: det är sunt med mer rörlighet och färre stenhårda principer i politiken. Så det är inte alls det jag är förvånad över, att två personer fått nya sympatier och därför bytt parti. Nej, vad jag är synnerligen förvånad över är i stället det faktum att det nu påstås att avhoppen innebär att Sundbyberg, som före valet i fjol varit rött i 87 år, byter till att åter bli socialdemokratiskt.
Det är ju helt barockt! Mandaten, som de två m-ledamöterna satt på är ju fortfarande moderata mandat! Inte har väl mandaten, som baseras på valresultatet och där det blev borgerig majoritet, plötsligt övergått till att bli socialdemokratiska? Nej, självklart inte! De här två platserna ska givetvis besättas med två nya moderater medan de två partibytarna genom sitt val inte längre har några platser i kommunfullmäktige. För mandaten de satt på var ju inte deras personliga, de var – och är – partiets.
Och så ytterligare en reflektion: Kommunfullmäktigeledamoten Michael Spira är en av dem som lämnar moderaterna och går över till socialdemokraterna. Han gör det med motiveringen "dåligt ledarskap" och tycker inte att klivet är så långt till att bli socialdemokrat. Jaha. Ja. Han har kanske rätt i det, för som det ser ut nu (ända upp på regeringsnivå) så har moderaterna blivit allt mer "socialdemokrater light" medan socialdemokraterna å sin sida blivit allt mer "moderater light". Politiken blir allt mer utslätad – på gott och ont. Kanske är det nu snart dags att införa riktiga personval, sådana som i Finalnd. För när man väljs på ett personligt mandat, alltså ett mandat för personen och inte ett parti (man behöver inte ens vara medlem i något parti), då blir också det personliga ansvaret också större. Just a thought…