Det kom ett mejl från en finlandssvensk läsare i Finland med anledning av bloggningarna Min morfars betyg och Apropå inlägget nedan: Lärarna bakom succén för skolorna i Finland. Han skrev bl.a.:
Intressant betyg! Tänk att det var tre vitsord högst uppe förr! 1908-09 utgör ju uppförande – uppmärksamhet – ordning&skick en tredjedel av alla vitsord. På min tid var de två.
Jag är lätt chockad över att unga svenskar inte kan skrivstil! Det visste jag inte. Utöver det lärde pappa mig frakturstil då jag var åtta, så att jag kunde läsa hela Boken om vårt land … Just nu befinner jag mig mellan två stolar vad gäller skolsystemet: det är nästan 20 år sedan jag skrev studenten (sex laudatur!) och min äldre dotter, som fyller 6 i oktober börjar nästa år. I höst har hon lämnat dagis för förskolan, d.v.s. 6-årsverksamheten, där de lär sig läsa och räkna. Just det: läsa och räkna. Förra veckan var det bokstaven A, den här veckan är det B. Första dagen kom hon stolt hem med ett papper med räkneövningar som en fröken hade gett åt henne.
Det kan kontrasteras mot vad en i Sverige bosatt utländsk vän berättade för mig i somras: när hon flyttade till Sverige kunde hennes son läsa, skriva och räkna på engelska. Det blev han mobbad för i förskolan, och mamman fick sig en åthutning av personalen för att hon hade lärt honom det. Sancta simplicitas!
Vad gäller vitsorden minns jag från min tid i lågstadiet att det var hart när omöjligt att få 10, dvs det var ett vitsord som inte gavs. Jag fick 10 i matematik till våren i trean, och jag minns ännu frökens utläggningar (inför hela klassen) om att de inte brukar ge 10 i så låga klasser, men att hon inte hade något val. I ettan och tvåan var jag en ännu större fena på att räkna – räknade genom hela boken långt före alla andra och räknade alla extraövningar som jag fick, hade 10 i alla prov, men fick 9 i betyget. Så 10 var lite teoretiskt. Hur det är nuförtiden vet jag inte.
Jag skulle inte sätta mina barn i skolan i Sverige!