Ordföranden i Lärarnas riksförbund, Metta Fjelkner, går ut med följande krav på DN Debatt idag:

"Barnens rätt måste gå före föräldrarnas."

Och avlossar sedan följande salva:

"De religiösa friskolorna vi har idag sätter inte barnens rättigheter i centrum. Barnens rätt att slippa politisk eller religiöd indoktrinering ska gå före föräldrars önskemål om en viss religiös inriktning på skolverksamheten."

Hjälp! Vad är det som gör att hon (och andra) anser sig ha rätt att inkräkta på föräldrars rätt att fostra sina barn enligt sin övertygelse och i stället pådyvla dem deras.  I Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (läs här), artikel 9, står:

  1. Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.

  2. Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Det finns en anledning till att vi har en myndighetsålder. Det är en ålder då människan anses ha uppnått sådan mognad att han/hon självständigt kan fatta beslut och överblicka konsekvenserna av desamma. Föräldrar är barns förmyndare till dess de fyller 18 år och har att uppfostra och leda dem efter bästa förmåga och efter det de anser vara deras barns bästa.

Hur Metta Fjelkner och andra som är inne på hennes linje kan tro att Lärarnas riksförbund, socialdemokratiska partiet (eller något annat parti), regeringen eller någon annan instans eller myndighet skulle vara bättre lämpade att fostra och välja utbildning och annat för barnen än föräldrarna är en gåta. Kanske borde vi, om nu föräldrar gör så gravt felaktiga val enligt rådande doktriner, införa kibbutzer eller kolchoser där Lärarnas riksförbund bestämmer vilken indoktrinering som ska gälla och där andra organ sörjer för barnens väl och ve och rättigheter, inte föräldrarna. För de vet ju ingenting och de kan ju inte ha sina barns bästa för ögonen när de väljer att sätta sina barn i religiösa skolor!

Men först måste vi i så fall frånträda flera av de konventioner som Sverige ratificerat eftersom de då upphör att gälla. I ovannämnda konvention om de mänskiga rättigheterna står följande i artikel 17:

Intet i denna konvention må tolkas såsom medförande rätt för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling som syftar till att tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter, som angivits i konventionen, eller till att inskränka dem i större utsträckning än som däri medgivits.

Alla ivrare av statligt förmynderskap över barnen bör också läsa FN:s barnkonvention, särskilt artkel 3 punkterna 1 och 2 som talar om barnets bästa och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets föräldrar (eller andra i föräldrars ställe). Där står dock inget om att staten ska ha sista ordet, eller Lärarnas riksförbund…

(Metta Fjelkner citerar också de konventioner jag nämner ovan, men på något konstigt – och riktigt skickligt – sätt lyckas hon ändå gå runt dem. Hon citerar barnkonventionens artikel 14 om barns rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet men måste väl ändå inse att ett barn på sex, sju år som börjar skolan eller ens en elvaåring knappast själva kan fatta avgörande beslut om vilken skola de ska gå i. Där är det de vuxna, föräldrarna, som har ansvar och skyldighet att leda barnen in på den väg de anser och tror är bäst.)