Läs och begrunda Ann-Charlotte Marteus kloka text på ledarsidan i Expressen idag! Jag kunde inte ha sagt det bättre själv…
En reflektion: Varför – jag kan för mitt liv inte begripa det – tycker svenskar att "konsensus" är det viktigaste, det finaste, det nästan allena saliggörande? Hur är man funtad när man ser "konsensus" som något som alltid ska eftersträvas, så till den grad att man t.o.m. tycker att partier med helt olika ideologier och helt olika agendor ska träffas och ha gemensamma etikmöten? Excuse me, men jag förstår inte detta och jag kommer heller aldrig att förstå det hur länge jag än lever i detta land!