Girigheten är väl utbredd inom alltför många områden i samhället. Inte minst inom näringslivet, vilket vi blivit mycket upplysta om de senaste åren. Utan att för ett ögonblick vara missunnsam eller avundsjuk så tycker jag att det är gräsligt att det finns människor som på det sätt som vi sett så många exempel på, roffar åt sig hundratals miljoner, som hamstrar som bara ska ha och ha och ha – bara för att äga! Vad ska enskilda människor med sådana oerhörda summor till? Och hur motiverar de sin girighet inför sig själva? Jag förstår inte.

Jag försvarar inte ett ögonblick de sjukt giriga direktörerna som blir sifferblinda och bara ska ha fler och fler och fler miljoner i "bonusar" och förmåner och löner. Men, det måste sägas: det allra värsta är ändå inte näringslivstopparnas sanslöst sjuka habegär eftersom deras pengar trots allt kommer från den privata sektorn. Eftersom aktieägarna (=de faktiska ägarna) tillåter att de klär sig i guld, bor i guldslott, sover i guldsängar och äter guld så är det, trots det obehagliga i det, något som andra än de berörda inte kan lägga sig i. Vore jag aktieägare skulle jag protestera mer än högljutt och vägra acceptera att summor som skulle kunna förbättra mycket för många gick in på privata konton. Men svenska aktieägare gör inte det och då får vi ha det som vi har det.

Vad jag däremot blir riktigt arg över är  när chefer för statliga företag tar sig samma friheter och berikar sig själva med skattepengar! Hur i helsike kan det accepteras? Folket och folkets vilja är tydligen något som de styrande kan trampa ner som de vill.

"Det viktigaste är förstås att vi – vi som regerar landet – och de som vi utnämnt till höga poster, kan kapa åt oss så mycket som möjligt av de lågavlönades skatter", är inställningen. "Låt oss klämma åt de lägst avlönade som varken har tid eller ork att protestera och som är så  korkade att de ändå röstar på oss av gammal vana och för att deras föräldrar gjorde det. Och så kan vi ju passa på och ta sjukersättningen ifrån de sjuka  också, så får vi lite mer pengar att fördela mellan oss. Plus se till att det upphandlas ännu sämre och billigare mat åt de gamla – kanske dör de då bort snabbare och vi får en besparing inom vården som kan komma oss till del. Vi behöver pengar till våra generaldirektörer på alla drygt 500 statliga verk och myndigheter och vi har ju passat på att anställa flera tusen personer till i regerinsgkansliet också. Alla dessa måste försörjas till livets slut, skattepengarna måste komma våra vänner,  våra nära och kära till del. Våra kusiner, sambor, barn och syskon ska förstås gynnas när vi nu har makten".

Så resonerar "makten", i varje fall om man tittar på verkligheten. Det är vedervärdigt.

Citera gärna men ange källan!