Häromdagen kritiserade förre kulturministern, Leif Pagrotsky, i tv skarpt sitt parti som han bl.a. kallade "sektbetonat". Hans kritik gällde, som det måste förstås när man lyssnar på honom, ledningen som han förutom "sektbetonad" ansåg bemötte nya idéer och människor på ett aggressivt sätt m.m. Liknande tongångar har hörts från andra socialdemokerater efetr valet och allt fler har efetr Pagrotskys uttalande anslutit sig till hans kritik.
Men så satt en av "sektledarna" i SVTs morgonsoffa: självaste Marita Ulvskog, och det var en uppvisning i arrogans och maktfullkomlighet och slipad retorik som borde fastna och stanna på mångas näthinnor och i mångas minne som ett riktigt avskräckande exempel på gamla betonghäckstider.
Marita Ulvskog satt i soffan, mjukt leende och avslappnad, så som bara den kan göra som inte bryr sig om hur mycket "skit" som spills på henne/honom eftersom hennes/hans partipolitiska teflonhinna stöter allt ifrån sig. "Nej", sa hon med mjuk röst, bemödande sig om att tala långsamt för att vinna tid eftersom hon vet hur lång tid det lilla morgon-tv-samtalet max får ta, "nej, Pagrotsky talade inte om högsta ledningen! Det finns ju 26 partidistrikt och där ser det ju olika ut, en del är öppna mot samhället och nya medlemmar, andra är det kanske inte i lika hög grad". Ungefär något sådant. Inte ordagrant återgivet, men något åt det hållet. Hon skyllde på fotfolket, på "dem därute". Och den skarpa kritiken från unga socialdemokrater viftade hon bort så gott som helt och lyckades få programledaren att glömma – eller i varje fall inte gå vidare med – sin ursprungliga fråga.
Kontentan av det hela var att den på ytan så väna och fräscha Marita Ulvskog avfärdade vad hennes tidigare ministerkollega och numera oppositionskamrat Leif Pagrotsky sagt, som om det var lite flugskit som hon inte kunde tillåta att den fastnade på hennes fina blus. Hon pratade på, lugnt och sansat (!), men hela tiden med en lätt road , knappt märkbar arrogans och nedlåtenhet mot allt och alla som framförde riktig kritik, inte bara blaha blaha om hur "vi måste ta till oss" och "vi ska bli bättre på" och "jag sitter ju inte i valanalysgruppen" och bla bla bla.
Skönt att det finns klarsynta personer som Leif Pagrotsky och andra som nu – för sent, men i alla fall – öppnar sina munnar och säger ifrån. Och de unga s-människorna som vill att de gamla ryggdunkarna ska bort ur partiet har förstås rätt – Marita Ulvskog verkar vara en av dem som snarast borde hitta ny sysselsättning.