Under rubriken Man blir så… matt skriver Henrik Alexandersson (Hax) den 1 april om kommentarer och synpunkter som svämmat in till honom efter att hans film om Rätten och rättvisan i veckan visats i TV8. Det är skrämmande läsning, men inget nytt för mig och många andra som sedan länge haft inblick i hur polis, rättsväsende och andra myndigheter hanterar människor. Journalisten Nuri Kino har inte gjort annat än avslöjat den ena rättsrötan efter den andra under de senaste tre, fyra åren; jag själv har avslöjat hur illa asylsökande behandlats och hur de låsts in på förvarsenheter utan att ha begått brott och hållits inlåsta i upp till två (TVÅ!!!) år etc, etc. Många, många andra har skrivit, gjort reportage för tv och radio och även dokumentärer om övergrepp inom rättsväsendet och av Polisen. JK har kritiserat Polisen på olika punkter, utredningar och kommissioner och rapporter i en strid ström visar på det ena rättshaveriet efter det andra och på en total icke-ansvarskultur som brett ut sig så mycket i samhället att den blivit norm snarare än undantag.
Vi har en allt mer maktförblindad, girig och uppenbart inte tillräckligt kompetent ledning i detta land som i första hand ser till sina egna pekuniära och andra intressen och som låter orättvisor och felaktigheter fortsätta att pågå. På sin höjd tillsätter de en utredning eller två och under tiden fortsätter förfallet. När sedan utredarna (oftast utvalda av regeringen efter regeringens egna kriterier) – några miljoner skattekronor och några år senare – presenterar en mer eller mindre tjock skrift med evighetslånga meningar och trista tabeller så är det ingen som orkar läsa den, ingen som orkar ta tag i de problem som fanns för flera år sedan då utredningen började och som nu förvärrats. En ny utredning tillsätts efetrsom förhållandena förändrats/förvärrats. Och så där rullar det vidare.
Vi är många som inte är blinda och döva och som med öppna ögon ser hur samhällets grundvalar skakar och hör med öppna öron hur det mullrar under fötterna. Och vi inser att det redan är för sent, landet är inte längre "på väg mot normupplösning, rättsosäkerhet och förfall" – det är redan där! Ändå försöker vi – sådana som Hax men också Nuri Kino, Janne Josefsson, Dick Sundevall och en handfull personer till – förtvivlat visa vad som pågår och få folk att vakna. Det allra sista som överger människan är ju hoppet, t.o.m. när det hänger på en så skör tråd som nu.