den_perfekta_v_rdinnan_1153639221_1203Läs först del 1 i den här miniserien med återblickar på societetslivet för 70 år sedan. Den finns under rubriken Miniserie: Den perfekta värdinnan anno 1936 i högerspalten.

Här får vi veta en del om den problematiska placeringen och om gästens skyldigheter”, så som de beskrivs av grevinnan Elisabeth Oxenstierna, f. Huitfeldt:

Placeringen är ett problem
behagade_f_ra_1153665503_1208 bordsplan_i_tambur_1153665543_1209Placeringsfrågan vid en middag är ett problem av stor betydelse och räckvidd, och för vilken t.o.m. vissa handböcker finnas utgivna. Jag vill här endast ägna några rader åt sättet att delge gästerna placeringen. Är det en mycket liten middag kan värden helt enkelt meddela gästerna i tur och ordning, vilka damer de skola föra till bords samt var de skola sitta. Vid större middagar utläggas alltid placeringskort på bordet. Herrarna få då veta, vilken dam de skola föra till bordet genom en i tamburen anslagen placeringslista eller särskilda kort.

Presentation och hälsning äro nu undanstökade, herrarna ha klart för sig, vilka damer de skola ha till bords, var de skola sitta och det roliga kan alltså börja!

Låt oss för några ögonblick kasta etikettsfrågorna åt sidan och ägna en tanke åt det nästan oförnimbara något, som väsentligen bestämmer, om det skall bli glatt och gemytigt eller stelt och tråkigt. Vilka äro t.ex. de gäster som vi bjudit? Hur har man ordnat bordssällskapets sammansättning? Äro gästerna allesammans nära vänner, eller är det också några med, som man känner mindre väl – som man kanske rent av bjuder endast på grund av en känsla av tvång?

Man har nämligen även skyldigheter mot sitt umgänge. Man skall ej bara taga emot vänlighet utan att själv göra något igen. Därför är det av stor vikt att om möjligt ej heller acceptera bjudningar hos sådana personer, som man ej sedan gärna vill umgås med. Men det är ej alltid så lätt att välja sitt umgänge så att det blir just sådant, som man skulle önska sig det. Man får således finna sig i att fullgöra sina umgängesskyldigheter och taga dem med jämnmod. Om man ordnar sin bjudning med litet omtanke, så skall man finna, att det hela kanske ej är så tokigt i alla fall. Framförallt får ej bjudningen få en sådan prägel av skyldighetstillställning, att gästerna redan i trappan känna en atmosfär av ”vi måste bjuda er, måtte ni snart gå”! En sådan stämning sprider sig till både gäster och värdfolk. Mat och dryck kunna vara aldrig så förstklassiga, det blir ändå stelt och omöjligt.

vackert_runt_bord_1153669431_1216Bland det trevligaste som finns, är att ordna en middag för dem man särskilt vill se hos sig. För den, som ej är för jäktad eller kräsen, kan det bliva en riktig högtid. För många är det endast en eller två gånger om året, som de kunna tillåta sig lyxen att se sina vänner på middag och därför vilja de också, att det skall bli utsökt. Kunna de ej få tillfälle bjuda på allt det bästa de i sina tankar gått och funderat ut, så skola åtminstone de små detaljerna, som ej kosta något annat än omtanke bli något riktigt personligt. Gästerna skola känna, att man ansträngt sig för deras skull, att man gjort det därför att det var roligt att se dem hos sig och att man velat göra sitt allra bästa – var och en efter sin förmåga och sina möjligheter. Gästerna skola också få tillfälle att träffa dem de själva önska träffa, och värdfolket vill då göra sitt yttersta att så mycket som möjligt bjuda samman dem, som passa tillsamamns och ha förmågan att göra aftonen underhållande och trevlig för varandra. Det är ej endast på värdfolket det beror, om en bjudning blir trevlig eller ej.

I nästa del, som snart följer, berättas något om gästens skyldigheter.

Vid citat anges källan.