"Vi tycker det är bra om arbetsmarknaden blir ännu rörligare än vad den är idag. Då kan jag gå från en arbetsgivare till en annan och ändå ha tryggheten kvar."
Det säger socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog till Ekot idag, som en kommentar till att den socialdemokratiska partiledningen ställt sig bakom ett förslag om att vilken anställd som helst ska kunna ta tjänstledigt för att testa ett annat arbete.
Detta är alltså "rörlighet på arbetsmarknaden à la s". Arbetsgivaren, han som betalar den anställdes lön, ska inte ha något att säga till om. Han ska, fortsättningsvis, betala sjukledigheter, rehabilitering, i princip inte kunna säga upp personal, knappt göra några förändringar i verksamheten utan en Herrans massa förhandlingar med facket etc. Med den modell som Marita Ulvskog nu talar om ska arbetsgivaren inte heller ha något att säga till om ifall en anställd från en dag till en annan får för sig att pröva något annat jobb. Arbetsgivarna kan därmed, om de här idiotierna införs, inte planera sin verksamhet utifrån rådande förutsättningar och med befintlig personal eftersom sammansättningen (och därmed kompetensen) kan ändras på ett ögonblick.
Enligt Ulvskog är det också bra "att arbetslösa skulle kunna komma in och vikariera för de tjänstlediga, precis som med friåret". Men det kanske inte arbetsgivaren tycker! Okej, kör över honom bara, huvudsaken är att han betalar alla pålagor och kostnader och tar allt ansvar (och fan eller kronofogden ta honom om han inte gör det!), han behöver inte ha något att säga till om alls, det sköter de anställda, facket och s.
"Jag tror inte man ska krångla till det. Man ska se till att inte bara arbetsgivarna har friheten att utnyttja en flexibel arbetsmarknad", säger Marita Ulvskog. Vilken värld befinner hon sig i? Hur stora är hennes skygglappar? Tror hon på allvar att arbetsgivarna idag "har friheten att utnyttja en flexibel arbetsmarknad"?
Den maktfullkomliga och verklighetsfrämmande inställningen hos partipampar inom s lyser stark. Marita Ulvskog ser heller inte några begränsningar i form av att tjänstledighet bara skulle vara möjlig för jobb som den anställda har nytta av i det ordinarie arbetet eller bara ett visst antal gånger. Så är hon ju inte arbetsgivare heller, inte närande på något sätt utan snarare tärande: livstidsavlönad av staten genom de skatter som kommer in in tack vare att det finns folk som orkar driva företag och anställa folk som betalar dessa skatter.