Det är fullständigt obegripligt att man i Sverige lägger så enormt stor vikt vid alla möjliga "handlingsplaner" och "anti-mobbningsplaner" och "likabehandlingsplaner" och allt vad de kallas, i stället för att agera konkret och direkt mot mobbning i skolorna! På morgonen den 4 januari kunde man höra ett långt, krångelordrikt inslag där en barn- och elevombudsman, Lars Arrhenius, i långa utläggningar pratade om "likabehandlingsplaner" och böter och skadestånd för skolor som inte har sådana och bla bla bla.
Vad jag vänder mig mot är allt detta prat om "planer" och allt utformande av dylika och att själva planerna och böterna etc verkar vara viktigare än att faktiskt, konkret, praktiskt och genast agera mot mobbning! Allt är dessutom inte "mobbning", det har också blivit lite märkligt och ibland smått hysteriskt i dagens värld att ungar knappt ens ska kunna retas eller småbråka lite på ett helt normalt och även utvecklande sätt utan att allt ska kallas "mobbning". Inte undra på att svenskarna är så konflikträdda!
Barn- och elevombudsmannen Lars Arrhenius säger att han har stött på flera skolor som ännu inte har någon likabehandlingsplan:
"De kan inte straffas för det om ingen enskild elev har drabbats, men möjligheten att bötfälla vore en påtryckning, så att rektorer och kommunpolitiker tar det förebyggande arbetet på allvar."
Det faktum att man inte har satt ihop ett dokument är alltså det viktigaste, inte att eller om barn mobbats eller behandlats illa! Att man vill bötfälla skolor som inte har papper ("likabehandlingsplan") men kanske prioriterar att aktivt och skarpt ta itu med mobbning och bråk visar bara hur huvudlöst synsätt man har på dessa problem.
Nej, det är inte mer pappersarbete som behövs i skolorna, inte mer tvång på att utforma en massa handlingsplaner och tillfredsställa byråkrater som hittar på sådant. Vad som behövs är lärare med auktoritet (bland inte "auktoritet" med "auktoritär"!) som känner sina elever och är uppmärksamma på mobbningstendenser och slår ner på dem omedelbart, tydligt och klart. Det är verkstad och inte snack som behövs; det är aktiva, alerta lärare och annan personal (och föräldrar!) som behövs – inte en massa skriftliga planer som, vilket barn- och elevombudets uttalanden indikerar, blir viktigare än själva agerandet.
Till slut bara en liten undring: Vad är skillnaden på barn och elever i skolsammanhang? Lars Arrhenius talade genomgående om "barn och elever" och han kallas också "barn- och elevombudsman". Jag förstår inte riktigt detta, är inte alla barn i skolan också elever?
Läs mer under rubriken Många skolor saknar plan för att bekämpa mobbning och lyssna på inslaget Jag vill att lagen ska skärpas här.