Birgitta Elfström Foto: Merit Wager
Under vinjetten "Gästblogg" bjuder jag in människor att skriva, som inte själva bloggar men som jag tror eller vet har något att säga. Här är en blogg från Birgitta Elfström, mellanösternexpert och beslutsfattare på Migrationsverket och medlem i Internationella juristkommissionen. Läs hennes och Arne Malmgrens rapporter från Israel/Palestina här. Klicka på "Publikationer" och sedan på "Rättegångsobservatörer". (499 träffar på Birgitta Elfström på Google – men det verkar finnas fler med samma namn…):
VÄRNA ASYLRÄTTEN
"Vi skall värna asylrätten". Uttrycket har blivit bevingade ord hos oss. Att värna asylrätten betyder att vi skall värna den som söker asyl från förföljelse. Det är en självklarhet och likaså att vi skall värna den som söker skydd från tortyr och från omänsklig och förnedrande behandling.
Men vad gör vi med de personer som uppenbart missbrukar asylrätten? Vad gör vi med dem som kommer utan identitetshandlingar och inte medverkar till att lämna en sammanhängande och trovärdig berättelse om vem de är och var de har sin legala hemvist? Tyvärr är det många som lämnar oriktiga uppgifter om sin identitet och hemvist. För en kort tid sedan gav vi på Migrationsverket permanent tillstånd till en familj. Tre dagar efter det kom ett tips om att de ljugit i samtliga delar.
Detta är inte det första fallet. Många tips har kommit in till oss som just handlat om att personer lämnat oriktiga uppgifter om sitt hemland/hemvistland. Och tipsen har visat sig stämma. Vi känner till att personer har kommit hit på anknytning som make/maka och barn men har senare visat sig vara en syster/bror och andras barn. Det finns barn som mår dåligt för att de inte bor hos sina "äkta" föräldrar. Vi har givit ett års tillfälliga uppehållstillstånd till mer än ett par hundra personer för att de skall inkomma med handlingar som visar identitet och hemvist. De misslyckas med detta. Varför? Enligt min bedömning ljuger de bl.a. om sin hemvist.
En grundläggande princip inom juridiken är att det är den sökande som har bevisbördan för ett påstående. I vår nuvarande lagstiftning måste vi i ett beslut om avvisning/utvisning ange till vilket land verkställighet skall ske. Tidigare kunde vi ange endast "hemland/hemvistland". Det finns sökande som hävdar att han/hon kommer från ett visst land och står fast vid detta trots att vi har bevis om att påståendet är falskt. Då måste vi söka få fram till vilket land en verkställighet skall ske. Det är många gånger näst intill omöjligt. Vi lägger årligen ner cirka 8 miljoner kronor på språktester för att genom människors dialekter försöka komma fram varifrån de kan tänkas komma. Men – enkelt uttryckt – "dialektens hemvist" är väl inte nödvändigtvis densamma som sökandens hemvist.
Vi måste våga tala öppet också om att asylrätten missbrukas. Jag anser att den som inte lämnar en sammanhängande och trovärdig berättelse om sin identitet och legala hemvist skall få sin asylansökan avvisad eller få avslag på ansökan. Fortfarande kvarstår då problemet med att finna det land dit den sökande då skall avvisas/utvisas. Men personer som uppenbart ljuger om sin identitet och om sitt hemland/hemvistland skall inte vara kvar i asylprocessen. Där hör de inte hemma.