Här är en gästbloggning från Birgitta Elfström, mellanösternexpert och f.d. beslutsfattare på Migrationsverket samt medlem i Internationella juristkommissionen. Läs hennes och Arne Malmgrens rättegångsobservationer från Israel/Palestina här, och hennes tio Mellanösternresebrev publicerade här på bloggen under tiden 9 till 21 december 2006.
Vad bör tomten ha i säcken till alla miggor?
Julen står för dörren. Vad kommer den nya generaldirektören Dan Eliasson att lägga ner i säcken till alla sina miggor? Efter mina 17 års tjänst på Migrationsverket känns det skönt att vara lönebefriad. Under mina år på verket har det varit skralt med klappar. Då menar jag inte bara skralt med julklappar utan det har varit skralt med alla former av uppskattning av arbetsprestationer. Det har nästan aldrig funnits pengar till kompetensutveckling. Detta är mer än förvånade eftersom arbetsuppgifterna inom asylområdet spänner över stora delar av världspolitiken som förändras snabbt. Den som arbetar som handläggare och beslutsfattare måste vara väl insatt i stora delar av världens politik, kultur och religion samt ha en stor inblick i internationella konventioner och klara av att tolka dessa. Det räcker inte långt att bara slå upp Migrationsverkets landinformation – LIFOS – för att kunna fatta ett rättssäkert beslut.
Inom svensk rättsskipning brukar det framhållas att det ställs höga krav på rättssäkerhet och talas om hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisning och bevisvärdering. Man brukar säga att det för en fällande dom krävs att den ”åtalades skuld står bortom allt rimligt tvivel” och att det är bättre att nittionio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd.
Detta synsätt har dock inte trängt igenom på Migrationsverket. Det finns många exempel på felaktiga beslut. Inte heller går det att få rätt vid en ny ansökan eftersom den ofta godtyckliga bedömningen bara blir ”inga nya omständigheter har framförts”. Det kan vara rätt att inga nya omständigheter har framförts, men beslutet från början vilar inte sällan på felaktig grund. Det vore inte orimligt att på ett enkelt sätt kunna rätta till sådana beslut. Det finns beslutsmotiveringar där verket tydligt visar att bedömningen grundar sig på lösa antaganden. Verket tar inte heller tillräcklig hänsyn till verkställighetshinder. Det är mycket tydligt i vissa beslut att det är alldeles för dåligt ställt med länderkunskapen.
Generaldirektören bör lägga ner en stor penningabörs i säcken så att personalen får den kompetensutveckling som är nödvändig för rättssäkra beslut. Många miggor behöver byta ut sina svenska glasögon och många behöver också ”byta kassett i huvudet”, och det görs inte så lätt.