Jag är Carina Lidén, en svensk kvinna som de senaste åren blivit medveten om och insatt i den horribla och orättvisa asylpolitik som bedrivs i vårt moderna sk ”rättvisa” Sverige. Största anledningen till detta är att jag sommaren 2003 träffade min sambo som är flykting från Iran. Han har varit i Sverige sedan 1999 och sökt asyl men har fått avslag då man skickat honom standardiserande svar om att det är utan risk för honom att återvända till sitt hemland.
Det senaste året har jag oavbrutet kämpat med demonstrationer, politiskt engagemang, migrationsverket och vår ansökan om att min sambo ska få uppehållstillstånd enligt den tillfälliga flyktinglagen. Vi lämnade in vår ansökan i november 2005, min sambo var på intervju hos migrationsverket och där kunde man inte svara honom om den här lagen skulle innefatta honom då vi inte har några barn. Allt sedan dess har vi väntat. Det som gjort mig förbryllad var personalen på migrationsverket, varje gång jag kontaktat dem för frågor m.m. Vilken okunskap alla uppvisade; allt från beslutshandläggare till administrativa handläggare! Jag fick olika svar varje gång och alltid svaret att ”Den här lagen är vi inte insatta i och kan inte svara på frågor om den”. Vi väntade på att praxisbeslut skulle fattas och offentliggöras, då vi trodde oss då kunna få svar på vad lagen krävde för att uppehållstillstånd skulle beviljas.
Fortfarande, 10 månader senare, har vi inte fått några klara besked om vad som krävs förutom att man ska ha barn! Vissa beslutshandläggare har meddelat att anknytning i form av seriöst samboskap och lång tid i Sverige borde ge humanitära skäl att få uppehållstillstånd. De politiska, som vi tycker starka, skälen har mindre betydelse. Senast denna vecka har jag pratat med beslutshandläggare som meddelar att det kommer ta ytterligare en tid innan det kommer ett beslut. Vårt seriösa samboskap är helt godkänt men det finns en lag som kräver att han måste lämna in sin anknytningsansökan från hemlandet, d.v.s. i detta fall Iran. Det är något vi verkligen inte vågar riskera då min sambo är säker på att han blir fängslad och förhindrad att lämna landet igen.
Beslutshandläggare erkänner för mig att det är ett orättvist system ”Vissa får avslag och vissa får positiva besked men vi vet att alla vill ha ett positivt besked”. När jag hörde detta blev jag allvarligt orolig över migrationsverkets fortsatta berättigande och kontaktade en högre uppsatt person. Han svarade mig att vad som krävs för denna lag kan han inte svara på utan man måste själv läsa de 80-100 praxisbeslut som finns på migrationsverkets hemsida. Han blev sedan bestört och ville ha namn på de beslutshandläggare som uttalat sig om att det besluten är orättvisa.
Här slutar min historia då vi fortfarande inte har fått något beslut på vår ansökan. Vi har ett antal vänner i exakt samma situation som också står helt maktlösa. Jag måste – och kommer att – fortsätta att kämpa. Det här sättet som migrationsverket arbetar på får inte förekomma i ett modernt demokratiskt land som Sverige! Många av de politiker som jag kontaktat kämpar också för förändringar. Men det är svårt mot socialdemokraterna och migrationsverket!