Under vinjetten ”Be my guest” skriver återigen journalisten, kandidaten till Stora Journalistpriset, vinnaren av Guldspaden samt dokumentärfilmaren Nuri Kino.
Hon och Han – en kärlekshistoria mellan himmel och helvete (Norstedts)
Jag vaknar upp i ottan, tvättar ansiktet, borstar tänderna och sedan av till gymmet. Stannar vi rödljuset och ser ett par i bilen bredvid. Han smeker henne ömt på kinden. Klockan är inte ens sju på morgonen. Tjejen som ska öppna gymmet är försenad och det är stängt. Utanför har det bildats kö. En kille och en tjej värmer varandra. Det är kallt. Ja, mörkret och kylan är här och med det ensamheten. Jag är singel och ibland undrar jag varför och hur länge. Varför är jag inte ute på ”marknaden”.
Det har blivit lunchdags, jag slår ifrån singel- kontra partankarna och ser till att jag i stället drunknar i arbete. Väntar på ett brev, ytterligare en rättegångshandling jag beställt i de nya oegentligheterna jag granskar i min egenskap av undersökande journalist.
Brevet finns i lådan, men också ett annat större kuvert som skiljer sig från räkningar och reklam. Jag sprättar upp det. Hon och Han. Annika Sundbaum-Melin och Henrik Kolbjers bok. Och självklart handlar den om dagens tankar. Alltså mina tankar om vald ensamhet, eller kanske ovillig sådan. Hackar grönsaker och förbereder pasta till lunch, slår samtidigt upp boken lite försiktigt. Vill ju inte förstöra det vackra omslaget med mina fuktiga fingrar. Den griper mig direkt. Jag är fast. För första gången i den svenska litteraturen har ett par skrivit om en tidstypisk västerländsk relation sett ur manligt och kvinnligt perspektiv – en kul idé! Viktig sådan.
I vartannat kapitel skriver de om relationens passionerade start och sedan om hur vardagen sakta men säkert bryter ner de heta känslorna – och vad man gör då. Från de första heta famntagen – till det första snedsteget. Och jag kan inte bestämma mig. De tillåter inte det. Genom den nakna sanning de levererar om ett modernt svenskt förhållande får jag inte svaret. Ska jag förbli singel eller inte? Emellanåt avundas jag dem. Jag vill också känna. Jag vill också få någon att känna. Men i nästa sida bävar jag och tänker Nej, jag pallar inte gå igenom allt tjafs igen. Men sedan kommer någon sida med värmen och jag tänker på de par jag såg på morgonen.
Annika Sundbaum-Melin och Henrik Kolbjer vinner. De påminner mig om att det är värt att satsa på kärleken, även om det kan upplevas som mer uppförsbacke än nedförsbacke. Hennes penna har vi sett förr, men också hans, elektrikerns och frilansskribentens är mycket vass och som person mer eftertänksam i det han skriver än sin sambo Annika. Han skriver om problemen med att i unga år bli styvfarsa, om hur det är att bli kär i någon som redan har en familj och som dessutom anses både för gammal och en smula för tjock… Medan Annika beskriver rädslan för att gå för snabbt fram och för vad barnen ska tycka. ”Tänk om det bara är sex mellan oss”. Om rädslan för att bli övergiven och ensam – igen.
Min väninna i det flotta Djursholm med tre barn känner igen sig i den här boken, liksom en gayvän jag har i innerstan och till och med ett par som är på besök från Mellanöstern och som jag diskuterat boken med. Visst de tycker emellanåt att den svenska kulturen, som för de är helt främmande, verkar vara helt sjuk, men de känner igen sig i tankar och känslor.
Vad Annika och Henrik gjort är en identifikationsroman som alla som någonsin levt eller kommer att leva i en relation – kan känna igen sig i. Jag både skrattade och grät när jag läste den. Annika och Henrik själva säger att ungefär hälften av det som står i boken är påhittat, kanske är det så, men det är väldigt underhållande och var och en som tänker kasta sig in i kärleken kan lära sig massor av den här boken. Och detta skriver jag inte för att Annika skriver att jag är en man hon beundrar.