Som anställd i regeringskansliet i Afghanistan fick Zulmay Afzali en unik inblick i landets toppolitik. När han blev tvungen att fly kom han till Sverige och beviljades flyktingstatus.
Zulmay Afzali är idag lärare, bland annat åt ensamkommande minderåriga asylsökande. Han har också startat företag och genom det föreläst i olika sammanhang, som på Svenskt Näringslivs säkerhetsseminarium i februari 2014 och Svenskt Näringslivs säkerhetsseminarium i februari 2015.
Zulmay Afzali har skrivit artiklar i bland annat Dagens Samhälle, Det Goda Samhället samt OP-ED artiklar på Svenska Dagbladets ledarsida. Samt två böcker: En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris.
Utan att känna någon, utan en aning om folket och kulturen, befann jag mig helt ensam i ett främmande land där jag skulle börja ett nytt liv från grunden. När jag tänker tillbaka på den tiden, de första åren i mitt nya hemland Sverige, fylls mina ögon med tårar och jag minns den sorg jag kände. Men jag minns också ljusglimtar.
Jag var rädd. Och skrämd inför allt det nya, i en mycket liten lägenhet utan möbler, utan tv och utan att ha en enda människa att prata med. Jag brukade gå till Willys för att handla mat, men ibland gick jag bara dit och stod utanför och tittade på människorna som gick in och ut. Det lugnade mig lite, att se människor omkring mig. En del tittade nyfiket på mig, andra tittade konstigt eller såg mig inte alls. Några sa vänligt hej till mig och vakterna utanför Willys trodde att jag stod där för att tigga.
Jag var alltid ledsen när sfi-lektionerna var slut och jag måste gå hem ensam till min tomma lägenhet. Särskilt mycket hatade jag lördagar och söndagar och alla lov och andra ledigheter när det inte fanns någon skola att gå till alls. Jag visste att under veckosluten skulle jag vara helt ensam, likaså under andra ledigheter då skolan var stängd. Efter en tid kunde jag köpa en begagnad tv och den fick stå på nästan hela tiden. Jag brukade somna med tv:n på, det kändes mindre ensamt och att höra röster var lugnande och jag kunde inbilla mig att jag inte var ensam. Ibland, när jag vandrade runt i en shoppinggalleria och såg familjer sitta i restauranger och på fik, skrattande, pratande tillsammans, kände jag så stark sorg och avund att jag nästan inte kunde andas.
De första åren försökte jag så mycket att ”passa in”. Jag hade ännu inte lärt mig svenska tillräckligt för att kunna hänga med i samtal, att förstå vad som sades. Men jag log och svarade alltid ”ja” om jag blev tilltalad, trots att jag inte förstod någonting alls. Anledningen var till viss del kulturell: jag ville inte visa den svaghet det innebar att inte förstå, att inte veta vad människor sa till mig. Så jag spelade, jag låtsades att jag visste vad de sa eller frågade och svarade leende: ”Ja. Ja!”. Det hände att busschauffören frågade mig när jag steg på bussen: ”Har du busskort?”. Jag förstod inte vad han sa, men jag log stort och svarade. ”Ja”. Han pekade på apparaten där man drar sitt kort och frågade mig igen om jag hade busskort. När han insåg att mitt ”ja” inte betydde att jag förstått hans fråga, övergick han till engelska och frågade irriterat: ”Förstår du vad jag säger?”. Då blev jag tvungen att svara att det gjorde jag inte och då sa busschauffören: ”Men varför säger du ja, ja i stället för att säga nej? Hade jag vetat att du inte förstod så hade jag provat med engelska direkt”. Men jag ville ju inte förlora ansiktet, det var därför jag inte ville visa att jag inte förstod.
Ja, jag gick igenom väldigt mycket i början av min tid i Sverige. Allt var nytt och överväldigande. Jag var tvungen att liksom återuppfinna mig själv. Det var så oerhört mycket nytt att ta in och bearbeta. Jag bodde i den lilla staden Söderköping och genom en person som makalöst nog kände henne, fick jag kontakt med Merit Wager, efter något år i landet. Hon bodde i Stockholm och hon sa åt mig att skriva. ”Skriv en bok om ditt liv”, sa hon. Jag hade aldrig skrivit något i hela mitt liv, inte ens en artikel, så jag blev helt ställd. ”Det är bra terapi att skriva, att lyfta ut sina upplevelser ur kroppen och fästa dem på papper”, sa hon. ”Skriv en bok, Zulmay, så ger mitt förlag ut den”. Så jag satte mig och skrev. Och jag skickade stolt mitt första kapitel till henne. Hon ringde snabbt tillbaka och sa: ”Men du har ju skrivit en debattartikel, inte ett kapitel i en bok. Det här funkar inte.” Jag minns att jag skrattade lite osäkert och sa: ”Där ser du, jag kan inte skriva”. Då blev hon arg på mig och sa att ”så lätt får du inte upp, det är bara att skriva om”. Jag var arg, inte van att bli tillsagd på det sättet, men samtidigt kändes det som en utmaning. Jag tog min dator, satte mig i vardagsrummet och började skriva. Jag minns att jag nästan grät av ilska och vanmakt när jag skrev. När kapitlet var klart skickade jag det till Merit. Jag tänkte att nu kommer hon nog inte att svara alls, nu ger hon upp om mig. Men bara en liten stund senare ringde hon och sa: ”Now we’re talking! Du har nu skrivit första kapitlet i din första bok. Mycket imponerande”. Så började mitt skrivande och min väg in i Sverige. Tack för att du inte lät mig ge upp, Merit!
Jag minns att jag tänkte att jag nu hade kommit till ett demokratiskt land där jag kunde åtnjuta privilegiet av att ha laglig rätt att uttrycka mina åsikter, att jag kunde säga och skriva vad jag vill utan rädsla. Ingen kan hindra mig, jag behöver inte vara rädd för att säga vad jag tycker; i Sverige är det inte som i mitt hemland. Jag skrev mina böcker och jag skrev också artiklar om saker jag förundrades över och upplevde i den nya världen jag nu var en del av, under de där tidiga åren i landet. Det var en fantastisk känsla av frihet! Men det dröjde inte så väldigt länge innan jag började inse att ”åsikts- och yttrandefrihet” inte var riktigt det jag hade trott att det skulle vara i Sverige. Det började med att jag kallades både ”islamofob” och ”rasist” av anledningar som jag inte ens förstod. Jag är en djupt troende muslim som ber fem gånger om dagen och är uppvuxen med respekt för alla religioner och för alla människor oavsett tro, etnicitet eller kön, det blev något av en chock för mig. Det var inte bara från vänsterhåll som man försökte stämpla mig, det skedde också från högerhåll.
När jag som modersmålslärare under åren 2013 och 2014 övade in några sånger med mina muslimska elever som de sedan sjöng vid julavslutningarna i kyrkan, fick jag höra att jag borde brinna i helvetet för att jag gjort det. Men mina elevers framträdanden var mycket uppskattade och de fick snabbt nya svenska vänner som tyckte att det var coolt att de velat medverka och sjunga för en fullsatt kyrka. Och 2015 attackerade ett gäng svenska ungdomar mig med ölburkar när jag var på väg hem från mataffären. De skrek att jag var en smutsig invandrare och använde ord som jag inte vill upprepa. Förra året, 2016, lämnade någon en lapp i tvättstugan när det var min tur att tvätta. Den innehöll hårda, elaka ord och avslutades med att ”det finns inte plats för dig och dina afghanska elever i det här landet så stick härifrån”. Vem skrev det? En granne som vill mig illa? Men jag vet inte vem för personen skrev inte under med sitt namn. Och i år, i februari, intervjuades jag i Studio Ett i Sveriges Radio om dem som kallas ”ensamkommande barn och unga”. Efter det fick jag hotsamtal från någon ur just den gruppen och följande morgon var vindrutetorkarna på min bil trasiga. Allt detta och en del annat som hänt mig under de sju år jag skrivit och gjort min röst hörd har jag börjat ifrågasätta om det verkligen råder ”freedom of speech” i Sverige.
En god vän som är debattredaktör vid en tidning bad mig nyligen skriva en artikel i ett ämne som jag har gedigna kunskaper om och som jag kunde skriva upplysande och klarläggande om. När jag fick förfrågan satte jag mig ner och tänkte efter. För några år sedan hade jag genast tackat ja och med glädje skrivit artikeln. Nu när jag vet att det är en chimär att det råder åsikts- och yttrandefrihet i Sverige kom jag fram till att hur korrekt och faktabaserat jag än uttrycker mig så kan det medföra allvarliga konsekvenser för mig. Så med sorg i hjärtat tackade jag nej och insåg att min dröm om det fria, demokratiska och öppna Sverige gått i kras. Samtidigt gör det mig arg och ledsen att jag sa ”nej” till att skriva något jag både kunde och ville skriva om…
Som avslutning vill jag säga tack, Merit, för att du gett mig möjligheten att skriva här under rubriken Be my guest och bli en del av den här jultraditionen.
Gud välsigne er alla som läser detta och jag önskar er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Mina tidigare jultexter kan läsas här:
Be my guest # 100 Zulmay Afzali – 26 December 2013
Be my guest # 103: Zulmay Afzali – 23 December 2014