Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Och flitig skribent i bland annat Svenska Dagbladet, Dagen, Huffington Post.

Ett gulnat klipp ur tidningen På Lätt Svenska från hösten 1998 blev min jultext i år. Jag var ny som skribent, det är alltså snart 20 år sedan texten skrevs. För snart tjugo år sedan fick jag mina första alster publicerade. Häromdagen var det en läsare som skickade den här krönikan till mig. Han hade sparat mina texter i alla år. När jag läste den kändes det som om tiden har stått stilla. Den enda skillnaden är att fler har fått det svårare, ni kommer att förstå vad jag menar när ni läser krönikan, och att Café Stockholm som hyste alla människor, oavsett socialklass, inte längre finns. (Kopia av artikeln efter inlägget.) Här är min text som skrevs för 19 år sedan:

Fråga mig inte varför, men när SVT:s såpopera Svenska Hjärtan har börjat sändas igen, så kan jag bara inte slita mig från burken. Vid den här årstiden brukar en kompis alltid ringa och vilja ta en julöl. Detta brukar resultera i att vi, ett gäng salongsberusade killar beklagar oss över den negativa stress julen innebär. Speciellt för oss män. Vi skall handla julklappar, träffa släktingar och vänner, le och vara trevliga.

Inte en tanke, ägnas åt hur mycket kraft kvinnor lägger ned på bak, kok, pynt och sånt.

Hur som helst så brukar någon av oss grabbar sedan föreslå att vi träffas med våra respektive för ett annorlunda julfirande. Denna någon brukar vara Erik.

Igår träffade jag Erik av en slump. ”Jag har fått sparken”, sade han efter att jag skällt ut honom för att han inte hört av sig. ”Jaha, han var arbetslös vad har det med saken att göra?”

Vad lätt man glömmer. Det var inte länge sedan jag själv var utan jobb.

Det är här Svenska Hjärtan kommer in i bilden. I serien finns det nu några arbetslösa och man kan verkligen identifiera sig med hur de olika karaktärerna tar detta. En sak är säker – när man bir av med jobbet förlorar man också mycket av det sociala livet.

Erik och jag gick till ett fik – Café Stockholm. Under promenaden dit berättade han varför han slutat höra av sig.

”Sedan jag blev av med jobbet tycker jag inte att jag har något att tillföra konversationen. Jag menar, det är inte mycket jag är med om nuförtiden” fortsatte han med gråten i halsen.

Han berättade att flickvännen hade lämnat honom, för det dom egentligen hade gemensamt var alla resor och evenemang.

”Utan jobb har man inte råd med sånt och förhållandet blir svårt att underhålla”, sade han och ryckte på axlarna.

”Ja, ja, sluta gnälla, nu är det faktiskt jul och det finns mycket att glädjas åt, vad sägs om några semesterdagar?” försökte jag naivt peppa upp honom.

”Är du verkligen så blåögd, så att du tror att arbetslösa har rätt till att betalda semesterdagar? Se dig omkring” sade han, nu en aning förbannad.

Herregud, existerar detta? Plastpåsar med kläder, tomburkar, filtar och människor som man inte behöver ta en närmare titt på för att förstå att de är uteliggare – trasiga själar.

Utanförskap är ett ord som används oftare och oftare. Här på ett av Stockholms caféer är ordet verklighet. ”Varför är det just så här?” frågar man sig. Enkelt, det är öppet dygnet runt. Plötsligt känner jag mig illa till mods och vill bara därifrån.

”Skulle du vilja stödja Röda korsets Lucia-insamling?” sade en pojke i tonåren.

Självklart bidrog jag med min ”tia”.

När jag lämnar Erik och fiket känns mina egna plastpåsar plötsligt väldigt tunga. Pojken med insamlingen påminde mig om kontrasten.

Kontrasten mellan dem och oss. En klyfta växer sig starkare. Det är lätt hänt att den som i övre klassen glömmer den andra. Men det är lika lätt att hamna i den nedre, på grund av omständigheter man inte kunnat förutse. Det är många arbetsplatser som slimmas.

En mindre vacker dag kan det vara jag som bär kassar med annat innehåll än julklappar och sådant. Du kan själv enbart få en God jul om du bidrar till att så många som möjligt av dina medmänniskor får detsamma.

God Jul kära läsare!