Förra året kom drygt 18 000 irakier till Sverige och enligt regeringens senaste förslag måste gruppen ha ordnat bostad och arbete för att kunna få hit sina anhöriga. Men det ser inte ut att bli lätt om man ser på situationen för de irakier som varit i Sverige i 10 år. Arbetslösheten bland dem är skyhög, 73 % av kvinnorna och 60 % av männen födda i Irak saknar sysselsättning enligt SCB. Detta rapporterar Studio Ett.

I inslaget hör vi bland annat Haifa, som säger att hon verkligen har kämpat för att få ett jobb. Hon gav inte upp och sökte och sökte och sökte jobb tills hon fick ett. På frågan om varför 73 % av de irakiska kvinnorna inte har arbete, svarar hon att det är många som hellre går hemma och tar emot socialbidrag än att söka jobb. De tycker att ”varför ska vi jobba när vi kan få allt betalt av socialen?”, verkar vara ett vanligt sätt att tänka. Och det här handlar om dem som varit här länge – de kom redan på 80-talet och 90-talet – som vid det här laget borde vara självförsörjande i mycket högre grad. Men många irakier har också, enligt Haifa men också andra, någon sorts ”överklasstänkande” och tycker att det är under deras värdighet att ta enklare jobb (vilket förstås är det enda man kan få innan man behärskar språket ordentligt). Tydligen är det inte lika mycket under deras värdighet att låta andra försörja dem, t.ex. ”korkade svenskar”, som en del uttrycker det.

Man kan undra hur länge det går att acceptera att 73 % inom en grupp människor som kommit hit som asylsökande ska tillåtas ha inställningen att det inte är någon idé att jobba för då måste man ju betala allt själv: hyra, el, telefon etc, och att det är bättre nu när socialenbetalar. Är det inte det svenska samhällets skyldighet att informera om att ”socialen” inte är en bottenlös kista med pengar utan att alla bidrag som utgår därifrån består av skatter som andra människor genom sitt arbete bidragit till staten med? Och att alla förväntas bidra till ”det allmänna” som vi alla konsumerar: skolan, sjukhus, vägar, kollektivtrafik etc, etc, etc.

Givetvis har långt ifrån alla den här ”socialen betalar”-inställningen, det finns också de som arbetar och som man kanske inte hör så mycket om: 40 % av de irakiska männen och 27 % av de irakiska kvinnorna! Och en del söker och söker och får helt enkelt inte några jobb. Men alltför många vaggas in och stannar kvar i bidragsberoendet och försöker inte ens ta sig ur det, bland annat för att sådana krav inte ställs.

Man kan undra hur det ska gå för alla dem som kommit hit nyligen vilkas anhöriga inte får komma hit om de inte kan försörja sig och familjen här och som inte har skaffat en egen bostad för familjerna att bo i…