Det här blir en lång bloggning eftersom frågan är så svår. Jag påstår inte att jag har rätt i all min argumentation och i det jag skriver, men jag försöker "tänka högt" och föra fram olika aspekter så gott jag kan. En sak är säker: hur regeringen än gör så blir någon lidande. Det finns ingen gudomlig rättvisa och livet är inte sådant att alla kan få allt och både ha sina kakor och äta upp dem samtidigt.
Först vill jag framhålla – vilket jag ofta gör – att asyl- och invandringsområdet absolut inte är svart eller vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt. Det är viktigt att hålla i minnet!
Regeringen har meddelat att den har fattat beslut om att f.d. asylsökande som sedan de har beviljats uppehållstillstånd, vill få hit sin familj måste kunna försörja dem (inte genom bidrag från staten) samt erbjuda dem en egen bostad (inte ett inneboende i en trea där det redan bor två eller tre familjer). En utredare ska i oktober i år lägga fram ett förslag på hur det hela ska utformas och genomföras.
Förslaget kan – och bör – ses ur olika synvinklar. Var och en kan tänka sig själv hur det skulle vara att tvingas fly och lämna sin familj efter sig. Något så fruktansvärt har vi svårt att ens föreställa oss, vi som lever i trygga och säkra länder. Den som är skild från sina barn, sin man eller sin fru på obestämd tid längtar sig sjuk efter dem. Självklart.
Var och en kan också tänka sig att det är en absolut omöjlighet – hur godhjärtad mot och solidarisk med nödlidande människor man än vill vara – att ett mycket litet land som Sverige ska kunna ta emot och försörja tiotusentals, t.o.m. hundratusentals människor som söker skydd och ett bättre liv. Vi vill inte att det ska finnas några gränser för "solidariteten" med dem som har det så oerhört mycket sämre än vi och det är en vacker tanke, men faktum är att det tyvärr finns sådana gränser. IRL. In real Life. En sådan gräns, eller ett hinder, är att Sverige ovedersägligen endast har nio miljoner invånare och att av dessa nio miljoner är ett visst antal miljoner minderåriga och går i skolan; ett visst antal miljoner är över 65 år gamla och har slutat arbeta men ska ändå försörjas av sina egna skattemedel som de betalat in under ett långt arbetsliv och ett visst antal miljoner – eller de kanske ska räknas i hundratusental – är arbetslösa, handikappade, svårt sjuka etc. Kanske kan någon räkna ut hur många det är kvar som ska försörja alla dessa miljoner människor?
Sverige har redan världens högsta skatter och många – speciellt enmans- och småföretagare – dignar under skatteoket. Enskilda näringsidkare betalar drygt 60 % i skatt, har en minimal sjukpenning om de skulle bli sjuka (eftersom deras sjukpenning av någon outgrundlig anledning baseras på deras nettoinkomst), de har ingen arbetslöshetsersättning om de inte har några uppdrag och de har ingen rätt till semester. Det går inte att pungslå dem mer än man redan gör. Löntagarna kan knappast heller beskattas mycket hårdare än nu, särskilt inte låg- och medelinkomsttagare. Dessutom betalar vi moms på alla varor som kläder och mat. Momsen är en skatt som betalas med redan beskattade pengar så vi har nöjet att få betala skatt på skatt. Det går inte att höja skatterna ytterligare. Hur i hela världen ska vi då kunna försörja ytterligare tiotusentals, hundratusentals människor som kommer till Sverige och under lång tid blir bidragstagare, ibland hela sina liv? För hur välvillig man än vill vara så måste man ju också vara realistisk. Och verkligheten är just den att människor från otrygga och ibland krigshärjade länder med en helt annan samhällskultur- och struktur och ett främmande språk som inte liknar vårt och som därför är svårt för många att lära sig, dessa människor blir en stor kostnad för det svenska samhället. Alltså rent faktamässigt, utan att man väger in något annat än just fakta. Och ja, jag vet mycket väl att det finns de som lär sig svenska, som får jobb, som kan komma in i samhället och själva bidra. Men en majoritet av den stora mängd asylsökande som kommit de senaste åren har dessvärre inte tillhört denna kategori.
Den faktiska, verkliga och reella verkligheten är sådan, att den svenska regeringen liksom många andra regeringar, tvingas fatta beslut om att människor som kommer till landet måste kunna försörja sin familj för att det helt enkelt inte finns något annat sätt! Pengarna från den minoritet av landets nio miljoner invånare som arbetar och ska försörja resten samt bekosta sjukvård, skolor, vägar etc räcker helt enkelt inte.
Jag har varnat för detta otaliga gånger. Jag har lagt skulden på svenska regeringsföreträdare och på Migrationsverket och på Utlänningsnämnden och på Polisen för den slapphänthet, den totalhaverarade asylhantering som utvecklats genom åren. Det är de som har försatt oss i den situation vi befinner oss i idag! När man i Mellanöstern känner till att Sverige är det land där man "får betalt för att göra ingenting" och t.o.m. uttrycker sig som den irakiska kvinnan Zeynab i Studio Ett den 7 februari, då har det gått för långt och regeringen måste agera. Vad Zeynab säger? Hon sa: "jag valde att komma till Sverige för att här får man stanna och här får man allt betalt". Det är vad hon har fått veta av smugglare och det är med den vetskapen hon och tusentals andra kommer hit. Hon tycker dessutom att hon har rätt att säga att hon minsann inte kommer att ta något annat arbete än som gymnasielärare i franska och engelska för det är vad hon har gjort hemma i Irak. Och hon anser att alla asylsökande som får tillstånd att stanna i Sverige ska få läsa svenska i fyra år (!) och "de ska inte behöva ta ett arbete under den tiden". Vilka som ska bekosta att 50.000, 60.000 eller fler ska gå och läsa svenska och inte arbeta under fyra år säger hon ingenting om. Inslaget slutar med att Zeynab säger att människor som vill lämna Irak inte längre kommer att "välja" Sverige, att det inte längre kommer att vara attraktivt att komma hit om det ska bli så svårt att få hit sina anhöriga.
Jag kan försäkra er som läser min blogg att Zeynab inte på något sätt är ovanlig, tvärtom. "Om jag hade vetat att jag inte får en lägenhet i Märsta och att jag inte får bidrag för att resa och hälsa på min familj", sa en irakisk man som varit här drygt ett halvår och redan fått uppehållstillstånd, "då hade jag inte kommit hit." Så mycket för skyddsbehov! "Och", sa han, "jag tycker att Sverige ska informera människor i Irak om hur dåligt ni tar emot oss, så att vi vet och inte betalar massor av pengar för att komma till ert land".
Jag har flera gånger nämnt den möjlighet som finns (läs bl.a. här den 20 augusti 2007) enligt utlänningslagen, för regeringen att agera. När situationen blir som den är nu och belastningen på samhället blir så stor, och om systemet är nära kollaps, vilket många tecken tyder på, så finns möjligheten att använda sig av 5 kap. 25 § utlänningslagen (2005:716):
"Sveriges regering får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för skyddsbehövande i övrigt enligt 4 kap. 2 § första stycket 2 eller 3, om det behövs därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade."
Den här lagliga (OBS! lagliga) möjligheten borde ha tagits upp till diskussion och debatt. Den borde ha diskuterats och ställts emot försörjningskraven för dem som
vill få hit sina anhöriga. Ingen har brytt sig, inte någon överhuvudtaget. Journalister som ringt mig för att diskutera en del av vad jag skrivit på bloggen har sagt rent ut att de "inte vågar" eller "inte kan" skriva om detta. "Då blir man stämplad som främlingsfientlig", säger de fegt. Men det finns inget som helst främlingsfientligt eller diskriminerande eller på något annat sätt illvilligt i att i sansad ton hålla fram fakta och diskutera vad som stadgas i gällande lag. Något mindre främlingsfientligt än jag själv får man leta länge efter! Vill man klassa mig som "fientlig" mot något så är det mot de svenska system och strukturer som låtit det gå åt skogen så till den grad att det nu är nödvändigt att ta till ett sådant grepp som att kräva att f.d. asylsökande (dock inte kvotflyktingar) ska kunna försörja sina familjer innan dessa kan komma hit!