I ett ärende som jag varit – och är – ombud i, som handlar om en statslös palestinier och hans familj, fortsätter Migrationsverket att krumbukta sig. Ärendet har omskrivits i flera omgångar här och har stötts occh blötts i medier i Sverige, av myndigheterna (Migrationsverket och Utlänningsnämnden) och ligger nu, pinsamt nog för Sverige, i Europadomstolen.
Eftersom Mohammed, som mannen i fråga heter, har varit i Sverige sedan juni 2000, d.v.s. drygt fem år (!!!) och under den tiden inte ett enda försök att verkställa en avvisning av honom har gjorts – för att det inte finns något land att sända honom till – har vi nu återigen försökt få Migrationsverket att erkänna att det de facto föreligger "verkställighetshinder". Utlänningslagen säger helt logiskt att den som inte kan avvisas, alltså i de fall där verkställighetshinder föreligger, ska beviljas uppehållstillstånd. Migrationsverket är den myndighet som har utarbetat praxis på det här området och som meddelar om det föreligger hinder för verkställighet eller inte. Men trots att ingen statslös palestinier kunnat avvisas till någon Gulfstat på 6-7 år, och trots att man inte gjort ett enda försök att avvisa Mohammed till Saudiarabien på drygt fem år, framhärdar verket med sin märkliga praxis och skriver bl.a.:
"Med hänsyn till vad som framkommit i ärendet finner Migrationsverket att det inte föreligger särskilda skäl att avbryta verkställigheten av avvisningsbeslutet."
Är det bara jag som tycker att detta påminner om Kafka-land? Jag ska försöka ta reda på vad regeringen tycker i frågan: ska en statlig myndighet få hålla på på det här sättet eller finns det någon som kan stoppa de här "praxismänniskorna" som påstår att något som bevisligen inte gått och inte går och inte kommer att gå att genomföra ändå på något märkligt migrationsverksligt sätt ska kunna gå att genomföra? Och i så fall: varför har det inte genomförts?
Citera gärna men ange källan!