Miggorna (=de anställda på Migrationsverket) är förbannade. Med rätta. Hela deras senaste ST-bladet – organ för ST inom migrationsområdet, södra sektionen (ST=Statstjänstemannaförbundet), genomsyras av frustration, ilska och uppgivenhet.
Att jobba med så svåra frågor och samtidigt uppleva så många omstruktureringar, nedläggningar, avskedanden och sedan nyanställningar igen plus tillfälliga och nya lagar samt inte helt klara och tydliga direktiv tär på personalen – men förstås också på ledningen.
När jag läser vad som skrivs i ST-bladet, kan jag tycka att tonen i vissa stycken är lite barnsligt gnällig, men texten vibrerar också av en vrede som verkar närma sig kokpunkten. Det talas bland annat om "arbetsgivarens förakt för medarbetare och fack" och det finns stor oro för framtiden. Det skulle inte förvåna mig om det snart blir uppror på Migrationsverket.
"Nedläggningarna medför alltid oro; det är oundvikligt. För att, som det verkar, ytterligare spä på oron och skapa en känsla av maktlöshet kommer MPT (jag vet inte vad den förkortningen betyder, men så står det i texten…) dessutom tillbaka med det gamla förslaget om basorganisation. Några marginella justeringar kan inte dölja att det är samma, redan två gånger tidigare förkastade förslag, som med en tvåårings envishet presenteras på nytt."
Det måste vara bra illa ställt när personalen på en statlig myndighet uttrycker sig på det här sättet! Visserligen är det aldrig endast en part som har rätt eller fel utan det finns flera faktorer som bidrar till att det ser ut som det gör. Det finns många bland de anställda som borde göra något helt annat, det har vi sett otaliga bevis på genom åren. Och personalen har givetvis också eget ansvar för vad de gör. Men både ledningen och även migrationsministern har det övergripande ansvaret för att verksamheten flyter något så när och för att de anställda ges förutsättningar att klara sina jobb. Som det nu ser ut så ter sig Migrationsverket mer än någonsin som ett sjunkande skepp.
Antalet asylsökande har ju inte minskat och många människor finns i asylprocessen i olika stadier och ute på förläggningar (mottagningar). Om inte verkets personal fungerar, om de anställda är så frustrerade som de nu verkar vara, då äventyras ju hela verksamheten och ord som "ett värdigt mottagande" och regler om en snabb och säker hantering av ärenden tappar sin betydelse. Det är ett hårt slag mot dem som söker skydd här och som förväntar sig en korrekt och rättssäker asylprocedur, det är trots allt de som blir allra hårdast drabbade.
Någon enkel lösning på problemen finns förstås inte. Det krävs nog oerhört mycket ansvarstagande, mod, tålamod, ömsesidig (personal/ledning) vilja, klarsyn, dialog och mycket hårt arbete innan en förbättring kan börja skönjas.