När jag skriver detta befinner jag mig sedan några dagar i Oravais, Finland, där en av de av de större flyktingförläggningarna ligger (en rapport från resan kommer att läggas ut här). Här, liksom i övriga Finland är, precis som utredarna påpekar, "apatiska flyktingbarn" ett okänt fenomen. Vad jag fäster mig vid i deras DN Debatt-text som jag citerat ovan är, att de talar om att Sverige "på intet sätt har en hårdare eller mer restriktiv asylpolitik än de andra länderna." De säger däremot inget, inte ett enda ord, om det som faktiskt är viktigare än själva asylpolitiken, nämligen attityderna som de asylsökande möter resp hur de behandlas genom asylprocessen!
Det bemötande, den inställning som asylsökande möts med i Sverige är under all kritik – och kritiserat detta har jag och många andra gjort i åratal. Den skarpa kritiken har ju nu lett till att migrationsministern beslutat – som alltid i Sverige – tillsätta en utredning som ska uttreda det vi redan har utrett och påpekat som innefattar allt från dagliga, stundliga kränkningar på subtila sätt till tårt- och champagnekalas när asylsökande avvisas, förnedrande och kränkande behandling av sjuka och handikappade (t.ex. "vår" blinde irakier) etc, etc i det oändliga. Men Marie Hessle och Nader Ahmadi skirver:
"Fördjupningsstudien kastar nytt ljus över föräldrarnas ansvar och deras påverkan på barnens situation. Vi har genomfört intervjuer med drabbade barn och familjer, företrädare för vården och myndigheter, offentliga ombud och invandrarorganisationer. Av intervjuerna framgår att barnen ofta exponeras för föräldrarnas oro och besvikelse över att inte få stanna i Sverige. Föräldrarnas psykiska problem och stressande erfarenheter är ständigt närvarande i familjerna, vilket gör barnen mycket utsatta."
Det är alltså, enligt dem, mer "föräldrarnas fel" än fel på hur asylsökande behandlas, tilltalas, bemöts! Hade jag suttit med i den här utredningen som nu presenterar sina resultat så hade jag starkt poängterat att människor som ständigt – ofta under åratal – behandlas nedlåtande, nonchalant, respektlöst och ibland rent diskriminerande och elakt – bryts ner och förlorar förmågan att vara föräldrar, auktoriteter som ska skydda sina barn. Barnen ser och upplever detta och i sin maktlöshet kanske en del av dem flyr in i apati. Den här dimensionen finns överhuvudtaget inte med i Hessles och Ahmadis resonemang i DN Debatt-artikeln!
Jag är som sagt i Oravais och träffar asylsökande från Afghanistan, Georgien, Kroatien, Bulgarien, Kongo, Tjetjenien och många andra länder, så jag har inte hunnit ta del av Marie Hessles och Nader Ahmadis rapport, bara skumma igenom DN Debatt-artikeln. Det här är min första, spontana reaktion på den. Det finns givetvis mycket mer att säga och någon mer uttömmande kommentar kan jag förstås inte ge förrän jag sett hela materialet.