Det som nu socialdemokraterna nu kommit fram till (läs och lyssna på inslag i Ekot här ), har jag förespråkat länge: att under den tid man är asylsökande i Sverige ska man bo på förläggning. Det borde vara en självklarhet att man under utredningstiden finns på ställen där man är lättillgänglig och där man har nära till Migrationsverkets kontor. Och där samhället vet var man finns. Det är inte på något sätt ett ingrepp mot människors integritet att de, medan deras eventuella tillstånd att leva i Sverige ännu inte är prövat, bor på de mottagningar som finns för just asylsökande. På det sättet förhindrar man också att människor som, efter att trängt in sig hos släktingar i vissa områden i landet under asylprocessen, kräver att de ska få stanna kvar i detta område, denna kommun, sedan de fått PUT (permanent uppehållstillstånd).

För vad som händer nu är, att människor biter ihop och lever i orimlig trångboddhet under den tid deras asylansökningar prövas. När (om) de får PUT, säger de till Migrationsverkets handläggare, som har som uppgift att inom en månad skicka dem till en mottagningskommun: "Nej, vi vill stanna här, vi kan bo kvar hos våra släktingar. Det går bra". Migrationsverket släpper dem (de slipper då jaga mottagningskommuner…), och en månad efter tillståndsdatum är verkets uppgift avslutad och ansvaret för dessa människor liksom hänger i luften. Några veckor senare infinner sig samma asylsökande, nu med sitt PUT i handen, hos socialsekreterare och flyktingsamordnare i Södertälje, Märsta, Malmö etc och gråter och skriker att det inte går längre, att de måste få en egen bostad, de kan inte bo kvar hos släktingarna, det är för trångt, det är bråk etc. Och där står kommunen, som mycket tydligt och klart sagt ifrån att den inte har en enda bostad, att den inte har påtagit sig ansvar för annat än att agera ankomstkommun, d.v.s. en anhalt på vägen till en mottagningskommun någonstans i landet. Etablerade landsmän informerar hur man ska utnyttja det svenska systemet och hur man ska agera för att "bita sig fast" i den kommun där man befinner sig. Detta är ett faktum och ingenting annat. Att blunda för verkligheten är att bita sig själv i svansen, det slår tillbaka på samhället.

Att ha som krav att man under asylperioden ska bo och finnas tillgänglig på en förläggning är inget orimligt alls, snarare en självklarhet. Och det är också så det har varit under hela tiden fram tills nu, när de många irakierna med släkt här har kommit till Sverige.