Om migrationsmyndigheterna hade följt lagar och konventioner, om de hade brytt sig om att noga gå igenom alla ansökningar och översätta livsviktiga dokument, om de hade sett till att dåliga, oengagerade advokater som inte lämnade in gedigna underlag för beslut hade fått bakläxa och inte längre anlitats, om de av regeringen stipulerade maximitiderna på sex månader i varje instans (Migrationsverket=MIG och Utlänningsnämnden=UN) för varje ärende hade hållits – ja då hade vi sluppit hela den här cirkusen!
För en cirkus har det varit, ovärdig en rättsstat. Myndigheter som haft att ta ställning till livsavgörande frågor som berör människor, ofta med svåra upplevelser bakom sig, har inte tagit sitt uppdrag på största allvar. Att de inte gjort det bevisas både av den enorma uppslutningen bakom kravet på ”amnesti” som vi fått se och av den starka kritik som vi som arbetat med asylsökande och flyktingar sedan ett decennium, riktad främst mot UN. Att den kritiken haft fog är ju bevisat genom att nämnden nu läggs ner den 31 mars 2006 vilket beror bl.a. på just det faktum att nämndens beslutsfattare inte följt lagar och konventioner och att de valt att hitta på en egen stenhård tolkning av ”humanitära skäl” som de gjort till sin praxis och som stuckit alla vanliga normalhumanitära människor starkt i både ögon och hjärtan.
På grund av UN:s misslyckande att hantera det som nämnden var satt att hantera, läggs den alltså ner – ett stort, allvarligt och kostsamt misslyckande för en statlig myndighet. Detta misslyckande har också gjort att en massa riksdagsledamöter tvingats använda oproportionerligt stor del av sin tid till att försöka rätta till vad myndigheten klantat till.
Jag tänker här inte försöka hitta något att kritisera i lagförslagstexten och hoppas att de som snart har att implementera den inte heller ska göra det utan i första hand ta den till sig med öppet sinne och på det sätt som också slås fast i den föreslagna nya lagtexten, 2 kap 5 b § i det nya begreppet ”humanitärt angeläget”. Detta begrepp ska tolkas i vidsträckt bemärkelse och stå över det som tidigare varit UN:s praxis, nämligen att ”statens intresse av att reglera invandringen ska stå över andra intressen” (så som t.ex. skrivningar i FN.s barnkonvention).
De asylsökande som hanterats som fjärde klassens varelser i asylsystemet av myndigheter som inte orkat se dem var för sig och ta del av allt som rör varje enskild individ, måste få upprättelse. Rättssäkerheten måste återupprättas så att vi aldrig mer behöver uppleva en sådan ovärdig cirkus som vi sett i Sverige de senaste åren. Och riksdagsledamöterna måste få tid och ro att ägna sig åt andra viktiga frågor i samhället, de ska inte behöva agera sopgummor och sopgubbar åt dåliga myndigheter!
De tre undertecknarna av motionen är Ulla Hoffmann (v), Peter Eriksson (mp) och Leif Jakobsson (s).
Foto: Riksdagens bildarkiv