Jag har berättat om dem tidigare på bloggen, men historien tål att
berättas igen, den här gången också med dimensionen att det kostar
stora skattepengar att idka den här typen av "charterreseverksamhet".
Förutom de uppenbart oetiska och omoraliska och inhumana i att bete sig
på det här sättet mot människor.

Alltså: K, som har fått politisk asyl i Sverige (en av ett mikroskopiskt
antal som numera beviljas asyl av politiska skäl) är gift med G,
asylsökande från Azerbajdzan. De har ordnade förhållanden i Sverige,
lägenhet, vänner, en framtid. De väntar barn och ser ljust på livet.

Då slår myndigheterna till. Trots att Gulafat är gravid i sjunde
månaden och har laglig rätt att leva med sin make i Sverige
(”anknyntning”), hämtar polisen henne och låser in henne på en av Migrationsverkets
förvarsenhet (som ett fängelse) i elva dagar för att sedan avvisa henne
till Azerbajdzan. Hon sitter där, skild från sin make, och
väntar på att hämtas av ”eskortörerna” som utan giltiga papper ska föra
henne till det land som hon har flytt ifrån. Och därifrån ska hon sedan
söka tillstånd att komma tillbaka till Sverige för att återförenas med
sin make.

Svenska myndigheter utsätter en gravid och rädd kvinna, gift med en man
som har laglig rätt att bo och leva i Sverige, för omänskligt lidande.
Efter att ha hållit henne avskuren från yttervärlden i elva dagar, för
polisen G till Arlanda. Maken får inte följa med. G hålls avskiljd från
andra passagerare och förs sedan, med SAS goda minne (SAS skötte
incheckningen), utan giltigt pass ombord på ett plan till Prag för
planbyte till Baku. Enligt uppgift var fyra eskortörer involverade för
att tvinga den höggravida och förtvivlade G (som hade intyg från
läkare att det inte är lämpligt att hon gör den långa flygresan i sitt
tillstånd) ombord på planet. SAS personal tog gladeligen ombord henne
trots läkarintyg och trots att hon saknade passhandling. Det s.k.
transportörsansvaret där ett flygbolag ådöms höga böter om det tar med
sig en passlös person till Sverige, gäller inte alls när det handlar om
någon som ska ut ur Sverige…

I Prag vägrade nästa flygbolag ta ombord G med sjumånadersmagen
och hon blev sittande på flygplatsen i två dygn. Under tiden arbetade
de svenska eskortörerna febrilt på att få med henne på ett plan till
Baku. Samtidigt tickade deras traktamentsersättningar och ob-tillägg på
(=våra skattepengar) och när de äntligen lyckats få ombord G var
de extra ”semesterpengarna” definitivt i hamn. Svårigheterna att få in
henne i Azerbajdzan vid ankomsten och att det drog ut på tiden innan
hon släpptes in, gjorde att ersättningarna för eskortörerna blev ännu
högre. Hemresan får eskortörer göra i Business Class, eftersom det
anses så jobbigt för dem att resa så här långt… Det här är ett krav som
facket ställt på arbetsgivaren, d.v.s. staten, och som staten gått med
på.


”Vi gör bara vårt jobb”, sa polismannen jag talade med på Arlanda innan G hade förts ombord på planet till Prag. ”Jag måste göra det som
myndigheten ålagt mig”. Att han själv är en myndighetsperson hade han
inte tänkt på när jag påpekade att han kunde fatta ett självständigt
beslut om att inte skicka den här gravida kvinnan till ett land som
Azerbajdzan. Särskilt som det fanns ett läkarintyg som sa att hon inte
bör flyga och med vetskapen om att det inte ens finns en svensk
ambassad i landet där hon kan ansöka om återförening med sin make. Men
de hägrande semesterpengarna i form av traktamenten och andra
ersättningar vägde tyngre och var viktigare. Också SAS spelade med i
spelet och checkade utan problem in G, något som de knappast hade
gjort om det handlat om en passlös kvinna som ville resa från
Azerbajdzan till Sverige…

Diskriminering av – och inhumanitet och rättslöshet mot – 
”dom”, det är
den verklighet som existerar parallellt med helt andra synsätt och
regler
som gäller ”oss”. Dessutom: Polisens egen resebyråverksamhet
(Transporttjänst AB) kostar astronomiska summor och ingen verkar stanna
upp och fråga sig vad man sysslar med, egentligen. Ingen av dem med det
yttersta ansvaret agerar.