Jag fick ett mejl från en svensk migga med delvis finsk släkt:
Så gick då FRA-lagen ändå igenom. Jag var inte särskilt orolig över att mina samtal och min e-post till Finland skulle granskas. De handlar bara om ifall bastun är varm eller om bröllopet blir av. Och då är inte ordet bröllop ett kodord som egentlgen syftar till att döda den finske statsministern som många vill mörda för att han är så tråkig, utan det handlar bara om några kusinbarns bröllop.
Jag skrattade faktiskt när jag läste i en tidning att ”flyktingarna i Sverige är oroliga över lagen”. Varför det? Kanske för att de skickar hem brev för att en valfri kvinna med ett valfritt antal ”adoptivbarn” ska kunna söka uppehållstillstånd på anknytning när ”flyktingen” – som vi inte vet vem han är – äntligen fått tillstånd att stanna på grund av Migrationsverkets slappa hantering i Irak- och Somalia ärenden. Eller kanske handlar det om att vissa personer är rädda för att deras e-post till släkt och vänner som de vill hämta hit på falska grunder avslöjas.
Jag har under många år på verket inte träffat mer än kanske fem, sex personer som kan kallas för flyktingar och dessa personer är inga säkerhetsrisker. Det är mycket naivt att tro att någon som planerar terroristdåd skulle göra detta via e-post eller telefon.
Jag tycker inte om FRA-lagen men jag har inte heller något att dölja så jag bryr mig inte, egentligen.