Alliansregeringen har envist och inte sällan i viss motvind (åtminstone till en början) hävdat ”arbetslinjen”. Helt rätt: någon måste jobba för att bidra till försörjningen för den som inte kan jobba. Och till den stora offentliga sektorn (sjukhus, skolor, vägar etc). Om folk inte jobbar kommer inga skatter in. Utan skatteintäkter kan inget samhälle – om det inte är otroligt oljerikt eller har andra enorma tillgångar – överleva. Alltså måste givetvis en ”arbetslinje” gälla för alla som inte är för sjuka eller handikappade för att arbeta. Om det finns jobb, förstås. Om villkoren för företagare är rimliga så att folk vågar och kan starta företag… Allting hänger samman.
Under rubriken Arbetslinje för asylsökande skriver Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson och verksamhetschef Caroline Henjered i Sundsvalls Tidning bland annat:
Den handlingsplan för organiserad sysselsättning som Migrationsverket nyligen har antagit innebär att arbetslinjen ska gälla även under asyltiden. Syftet är att skapa förutsättningar för den asylsökande att bli egenförsörjande under tiden man väntar besked på sin asylansökan. Den sökande som beviljas uppehållstillstånd ska vid tillfället för tillståndet vara etablerad på den öppna arbetsmarknaden eller vara redo för studier.
Tankarna som framförs har funnits tidigare och har hittills inte fungerat särskilt väl i större skala. Att det plötsligt skulle börja fungera mycket bättre nu är svårt att tro. Ändå är målsättningen givetvis god. Men all den s.k. OV-verksamhet (organiserad verksamhet) som MIG sysslat med genom åren har inte haft någon särskilt positiv effekt, annat är marginellt. Att klippa folks gräsmattor, skotta snö, städa,diska på pizzerior etc har givetvis inneburit sysselsättning för dem som anvisats sådana uppdrag, men många har också vägrat utföra den typen av sysslor.
Idag har var fjärde asylsökande, som deltar i någon form av organiserad sysselsättning, ett arbete eller praktik att gå till. Men en majoritet står utanför arbetslivet.
Visst. Nu heter det inte längre OV utan OS, organiserad sysselsättning, men det torde röra sig om ungefär samma sak som förut: att utföra sysslor på låg nivå där man inte kommer särskilt mycket i kontakt med svenskar och svenska språket. Dock: någon sysselsättning är förmodligen ändå bättre än ingen sysselsättning.
Hela det här området är svart och vitt. Samtidigt. Det är bra att människor är aktiva och på något sätt bidrar till sin egen försörjning och utveckling. Det är positivt också för dem som sedan får permanent uppehållstillstånd (PUT) att de har vant sig vid bestämda tider och att man måste göra något för att få något. Men samtidigt sänder det dubbla signaler: det ger ett hopp om att man ska få stanna eftersom Sverige satsar på att man ska jobba och lära sig språket medan man väntar på svaret på sin asylansökan.
Dessutom: man ska också känna till att Migrationsverket i en enorm spurt före den 15 december när arbetskraftsinvandringslagen med sina absoluta krav på att asylsökande ska ha klarlagt sin identitet träder i kraft, har spottat ut massor av AT-UND (läs Arbetskraftsinvandringslagen träder i kraft den 15 december… Vidare om AT-UND och ”Klarlagd identitet” gäller från den 15 december) till asylsökande som man inte vet vilka de är. Uppemot 98 % av alla som söker asyl i Sverige har inte korrekta – ibland inga – identitetshandlingar utan kommer i falska namn, med falska papper och inte sällan i falsk nationalitet. Att många kommer hit smuggelvägen och då inte har korrekta handlingar är förståeligt, men kravet måste ju vara – och blir nu absolut – att man ska klarlägga vem man är, varifrån man kommer och varför man kommer till Sverige när man sedan söker asyl. Vilket alltför många inte gjort. Sverige – och svenska arbetsgivare – har därmed ingen aning om vilka som släppts in och som man anställer. Det är givetvis helt förkastligt med ett så osäkert system.
Att man på Migrationsverket nu äntligen kanske lyssnat på vad jag har framfört i olika sammanhang under ett tiotal år är bra. Nämligen: ”Var mer offensiva! Gå ut och informera innan ni tvingas gå i försvarsställning. Informera om vad ni gör och ämnar göra. Erkänn fel och brister. Rätta era fel.” De tre första delarna tycker jag mig märka att man har börjat tillämpa, i varje fall mer än förr. Att tillämpa de två sista delarna – erkänna och rätta till fel och brister – har jag ännu inte sett så många bevis på (läs bl.a. om Shohreh och Arvin och den ”realiserbara tillgången” här och här!). Men kanske kommer också det så småningom.
Ingen information, inga ”åtgärder”, ”sysselsättningar”, ”praxis” och ”vägledande beslut”; inga lagändringar och förändringar inom asylområdet kommer någonsin att göra alla nöjda och av alla uppfattas som ”rättvisa” eller ”rättssäkra”. Vi tvingas helt enkelt leva med att det mesta är svart och vitt. Samtidigt.