”Beslut ska växa fram i samråd”. Det skriver Migrationsverkets (MIG) fackliga organ ST-bladet den 25 april 2006. Och vidare: ”Det är hög tid att delar av ledningen lär sig vad samverkan betyder!”. Bladet delades ut till MIG:s styrelse vid deras senaste möte som ägde rum den 27 eller 28 april.
I det fackliga infomationsbladet står inte ett ord om att: ”Det är hög tid att vi anställda lär oss varför vi har de jobb vi har och vad som förväntas av oss. Och att vi lär oss att agera professionellt och respektfullt och effektivt med tanke på att vi dels har ansvar för människors liv; dels arbetar på en myndighet som är skattefinansierad. Och att vi lär oss att asylsökande ska behandlas som människor med samma värde som vi själva, inte som några man kan skrika åt och kalla ”hund” eller liknande”.
Nej, inte minsta skugga av någon självrannsakan skymtar i fackets klagoskrift! Det verkar i stället främst vara MIG:s överdirektör som facket siktar in sig på. Det verkar vara han, Lars-Gunnar Lundh, som är de ”delar av ledningen” som det är ”hög tid för att lära sig vad samverkan (enligt fackets tolkning) betyder”, som de skriver.
Hur ska folk ha det, egentligen? Ska man ha starka ledare som agerar och för utvecklingen framåt i stället för att sitta i oändliga möten och samrådsgrupper men som då inte hinner diskutera vartenda litet steg med facket? Eller ska man ha ledare som inte ska fatta några beslut utan att sammankalla till möten och veva saker och ting med en massa människor som ska tycka och tänka och bordlägga och… vilket gör att processen drar ut på tiden till gagn för… ja, vem?
För mig är det här ett skräckscenario som skribenten från facket målar upp i ST-bladet:
”En beslutsprocess i enlighet med samverkansavtalet bör se ut ungefär så här: Någon eller några får GD:s eller samverkansgruppens uppdrag att göra en utredning (redan här mår jag illa…). När utredningen är klar går den ut på remiss till alla berörda (illamåendet tilltar). I remissbehandlingen läggs särskild vikt vid att personalen får tillfälle att ta del av och yttra sig över förslaget (som hinner bli gammalt innan det malts vidare…). När remissvaren kommit in sammanställs förslagen och remissvaren, sedan diskuteras de i samverkansgruppen (suck). Om det är möjligt att komma fram till en gemensam ståndpunkt (hur ofta sker det?) fattar man beslut i enighet. Lyckas inte detta återstår förhandling.”