Detta är ett autentiskt mejl från en läkare verksam inom psykiatrin. Läkaren vill, av rädsla för att mista jobbet (!) inte att hans/hennes identitet avslöjas och jag kommer inte att röja källan. Men så här uttrycker sig vederbörande:

Efter ca 10 år inom psykiatrin, både vuxen och barn och ungdom, har jag upplevt en annan sida av flyktingproblematiken. Det är det faktum att vissa läkare, psykologer och  omvårdnadspersonal inte ställer upp på den politik vi har. På en av mina arbetsplatser gömde vi två minderåriga asylsökande barn på avdelningen. Dessa barn instruerades av läkare och psykologer att uppträda så att de intyg som skickats in överensstämde med "verkligheten". Detta förfarande har jag stött på flera gånger. Att barn och ungdomar instrueras för att verka sjukare än vad de egentligen är .

Efter att ha pratat med en journalist på X (namngiven tidning, min anm.) och ha fått svaret att "denna synvinkel inte överenstämmer med tidingens politiska uppfattning av verkligheten", kan jag inte komma fram till någon annan uppfattning än att asylsökande barn offras i kampen mot sittande regering.

Jag har själv träffat djupt apatiska barn, barn som varit okontaktbara, som legat i fosterställning, som tappat hår och muskler och varit så sjuka att jag aldrig glömmer åsynen av dem. Jag är övertygad om att många barn mår fruktansvärt dåligt av den situation de, sig själva oförskyllt, försatts i, när föräldrarna valt att söka asyl i ett totalt främmande land. Många barn har också, vilket omvittnats av välrenommerade läkare och psykologer, utsatts för fruktansvärda händelser och tvingats åse grymheter i sina hemländer, som gett dem men för livet och traumatiserat dem svårt. Det är ovedersägligt. Och det är vår medmänskliga skyldighet att ge dessa barn all den uppmärksamhet, vård och omsorg som vi, skulle vilja att våra egna barn fick.

Men vi ska inte ta på oss skygglappar och låtsas som om asylsökande föräldrar aldrig gör några fel; att de aldrig skulle vara i stånd att i vissa, förhoppningsvis sällsynta, fall till och med vara så desperata att de på olika sätt utnyttjar sina barn för att få stanna i Sverige. Förmodligen även då ändå med barnens bästa för ögonen – på lång sikt.

Johanne Hildebrandt skrev i Aftonbladet den 27 november 2005 under rubriken Alla flyktingar är inte fina människor bland annat:

"Om jag levt i fattigdom eller förföljelse så kan ni lita på att jag skulle gjort vad som helst för att ta mig därifrån. OK, kanske inte droga sonen, men nästan."

Och jag glömmer aldrig Astrid Lindgrens, salig i åminnelse, svar på en fråga i TV4 Nyhetsmorgon om hon tyckte att det var okej att flyktingar ljög om sin identitet, bakgrund och resväg. Hon plirade med sina vänliga ljusblå Astrid Lindgren-ögon på programledaren, lade huvudet på sned på sitt välbekanta Astrid Lindgren-vis och sa, med emfas:

"Jag skulle ljuga så jag var blå i ansiktet om jag trodde att det kunde hjälpa och rädda min familj!"

De flesta av oss skulle kanske reagera och agera som Johanne Hildebrandt och Astrid Lindgren om vi befann oss i en svår och utsatt situation. Därför bör vi inte skuldbelägga andra människor eller försöka bevisa att allt är svart eller att allt är vitt, att asylsökande är enbart "onda" eller att de är enbart "goda" utan inse att flyktingar är människor precis som vi. Och vi bör hjälpa alla barn som har det svårt – de kunde vara våra barn!

Citera gärna men ange källan!