© Merit Wager
(alla artiklar i denna serie finns under kategorin "Asyl & Migration i spalten till höger)

 

Med anledning av att kritiken som riktades mot förhållandena på Migrationsverkets förvarsenhet i Märsta  av Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter för två år sedan och av översynsgruppen från Medborgarnas flyktingombudsman för ett år sedan, inte lett till en enda konkret, förbättrande åtgärd, har anmälan om de oacceptabla förhållandena lämnats in till Socialstyrelsens tillsynsenhet.

 

Anmälan gäller den fruktansvärda miljö som de förvarstagna asylsökande (icke kriminella människor som ska avvisas) tvingas vistas i 23-24 timmar om dygnet – särskilt den obefintliga ventilationen och det faktum att det inte ens finns vädringsfönster som man kan få in frisk luft genom. Klagomål har som sagt framförts muntligt och skriftligt vid upprepade tillfällen sedan två år – ingen förändring har skett. Människor som hålls inlåsta i två, tre, sex månader, över ett år och närmare två år, lever i en fruktansvärt unken miljö där det känns som om syret tar slut och att det syre som finns är smutsigt, illaluktande. I de små celliknande rummen bor de frihesberövade människorna två och två, de delar rum med vilt främmande människor och under natten blir luften outhärdlig i de små, trånga rummen där ingen ventilation finns.

 Dessutom verkar faran (risken att brinna inne) vid ev brand vara stor – "we will die here like rats", sa en av männen som också visade oss hur tunna väggarna inomhus var, i dem skulle elden får dnabbt fäste. Att sitta inlåst bakom massor av dörar som måste öppnas med sifferkoder och kortläsare och bakom fönster som är okrossbara om det brinner, det är en skräck för många. På frågan om de inlåsta asylsökande har fått information om vad de ska göra och hur en räddning ska gå till vid händelse av brand svarade alla att de inte hade fått någon sådan information alls.

 

Anmälan, med begäran om omgående inspektion, har idag skickats till Socialstyrelsens tillsynsenhet i Stockholm och vi får hoppas att man där inser att detta inte är något som kan vänta i två år till. Det kan inte vänta en enda dag till, egentligen.

 

Fortsättning följer…