Under rubriken Mauricio Rojas, kom tillbaka! (satt av Newsmill), skriver jag bland annat:
I en artikel i Svenska Dagbladet den 5 december 2004 – Utanförskapet växer i Sverige – varnade Mauricio Rojas för vad som skulle komma att ske. Han var då folkpartistisk riksdagsledamot. För detta fick han utstå spott och spe och fann till slut för gott att lämna landet där ingen lyssnade, utan han, som såg och sa sanningen, hånades och förföljdes.
Jag skrev om det i min kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida den 26 oktober 2008: Sverige får faktiskt skylla sig självt. Sedan hösten 2008 bor och arbetar Mauricio Rojas i Madrid.
Mauricio Rojas förutspådde det som nu skett och sker i Sverige. Ingen lyssnade. Ingen lyssnar heller på de hårresande berättelser som miggorna ihärdigt och envist berättat och berättar här på bloggen i fem års tid, och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt. Det är lättare att slå dövörat till och låtsas som det regnar. Mauricio fick rätt, miggorna har rätt. Men den politiska ledningen, även kallad regeringen, har tagit på sig de tjockaste skygglappar som finns och de mest ljudutstängande öronproppar som står att uppbringa. Och förskansat sig i Rosenbad där den tror att den sitter säker och trygg.
Den 22 oktober 2008, när jag modererade ett avskedsseminarium för Mauricio Rojas, skrev jag under rubriken Sverige får skylla sig självt! bland annat detta (läs gärna hela texten!):
Nu lämnar en modig, karismatisk, intelligent, klok och rak människa Sverige. Efter mer än 35 år flyttar Mauricio Rojas härifrån. Sverige var inte redo för Mauricio (och kommer aldrig att bli det), och den svenska lagomheten, avundsjukan och missunnsamheten har firat triumfer när det gällde honom.
Just så. Mediokerhet, följsamhet, att man rättar in sig i ledet och accepterar partipiskorna – det är så man ska vara i Sverige. I realiteten. Trots alla vackra ord om ”inkludering” och hur bra det är att vi får influenser ”utifrån” etc, vid meningslösa seminarier ledda av svenskar och i närvaro – eller med medverkan – av en och annan invandrare som tagits dit för att illustrera det man säger. Mauricio Rojas tog för mycket plats och var för utåtriktad, kunnig och intelligent för att kunna accepteras av medelmåttiga ”kamrater” i politiken och på andra områden i det svensksvenska samhället.
Summan av kardemumman: Man lyssnade inte på Mauricio Rojas mycket tydliga förutsägelser för nära tio år sedan. Man lyssnar inte på vad handläggare och beslutsfattare vid Migrationsverket berättar i hundratals texter sedan slutet av 2007. I stället skickar man ut en statsminister som inte i första hand verkar tänka på sitt land och sitt folk (inkl de invandrare som också blivit en del av Sverige), utan på vad Sverigedemokraterna sagt, säger och kan komma att säga; och en integrationsminister vars integrationspåhitt kostar skattebetalarna hundratals miljoner och inte ger något i gengäld. Att statsministern dessutom, inför öppen ridå, näpste den mest kunnige migrationsministern Sverige någonsin haft som en lärare näpser en elev, var ett lågvattenmärke utan like. Och det kletar fast vid statsministern, inte vid migrationsministern!
Med stor övertygelse förutspår jag att dessa personer inte kommer att sitta i nästa regering.