Med anledning av min text Tänk om de 850 som jobbar här, hade varit en insatsstyrka i stället!, skrev en länsstyrelseanställd denna text: En anställd vid en av länsstyrelserna: ”Men precis som du så har jag förvånats över antalet anställda hos MSB. Vad gör alla dessa?” Därefter skrev en person från ett utomstående företag följande:
Angående inläggen om Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, så kan jag berätta en egen historia.
För några år sedan presenterade vårt företag ett system för MSB som skulle kapa deras kostnader och ge ett större mervärde för en av de saker de producerar.
Allting kändes bra efter inledande möten, men någon affär har det inte blivit. Det sista vi hörde var att två chefer som skulle ha blivit tvungna att samarbeta, på grund av att vårt system krävde det då det spänner över två verksamhetsområden, helt enkelt inte klarade av det eftersom de hyste personligt agg mot varandra.
Så MSB verkar i vissa avseende vara lamslaget för att somliga anställda inte tål att prata med varandra. Hur ska en myndighet klara av att få andra att samarbeta när de inte ens klarar av det själva?
Sandlådenivå är vad det är.
Kommentar: Som vanligt får skribenten vara anonym i offentligheten, i enlighet med den kultur som har skapats och som råder i Sverige som gör att många är rädda att stämplas, mobbas, förbigås vid tjänstetillsättningar, inte få uppdrag, få sparken om de talar ”för fritt”. Kanske är det läge för en redaktion med journalister som har betalt för sitt arbete, att titta närmare på den här myndigheten och rapportera hur den sköter sig och vad alla de anställda egentligen gör?
Ovanstående person inkom dagen efter med ett litet tillägg:
Som jag skrev i min första rubrik gällande MSB, så tänker jag fortfarande:
Tänk om de 850 som jobbar här, hade varit en insatsstyrka i stället!