Klicka på textrutan för att läsa texten på Dagens sajt.
En sällsynt – i ordets exakta betydelse – artikel, publicerad den 24 april, kan man läsa i Dagen. Av Hans Eklind, migrationspolitisk talesman för KD. Han säger det som också väldigt många invandrare säger: att svenskarna varken ska eller kan förneka sig själva. För oss icke svenskar är det en absolut självklarhet att inte förneka vilka vi är. Inte förnekar vi finländare vår kultur, vilka vi är, varifrån vi kommer. Det gör inte heller syrier, fransmän, irakier, greker, turkar etc. Varför förnekar svenskar sig själva?
De allra flesta asylinvandrade som jag har kommit i kontakt med och lärt känna under nästan ett kvartssekel som engagerad i asyl- och migrationsfrågor, bland annat som asylombud i ca 15 år, har sagt att de blir förvirrade när de inte vet vad de ska integreras till. De förstår sig inte på svenskarna och deras negativa inställning till sig själva, sin kultur och sitt land. Svenskarna inbjuder genom sitt agerande och sin självförnekelse till förakt för dem och deras land. Den svenska inställningen att det inte finns något svenskt är helt obegriplig för dem. Och, som sagt: vad är det då svenskarna vill att människor som de tar emot i sitt land och bekostar försörjning för, ska integreras till, eller i?
Många – tyvärr långtifrån alla, men ändå många – som kommer till Sverige från främmande länder vill att det ska ställas krav på dem, de vill bli en del av det svenska samhället. På riktigt. Inte behandlas som tredje klassens människor – trots vackra ord om ”alla mänskors lika värde” och liknande – som ska vallas som får genom meningslösa projekt och ofta undermålig och kravlös svenskundervisning. Inga krav på att faktiskt lära sig svenska som går att använda i det svenska samhället, att söka jobb på, att kommunicera med och delta i samhällslivet med. Inga krav på resultat. Inte en, inte två utan otaliga gånger har jag, när jag rättat någon invandrares svenska och förklarat varför det heter si eller så, fått höra:
Tack för att du säger hur det ska vara!v Svenskarna är så rädda för att bli kallade rasister att de inte ens vågar rätta oss när vi säger något på fel sätt. Hur ska vi lära oss när de inte rättar oss?
Att inga faktiska krav ställs på dem – utom att de fyller i bidragsblanketterna korrekt – gör dem frustrerade, passiva och gnälliga. Och sedan arga. I värsta fall hatiska. De känner sig svikna för att förväntningarna på dem är så låga, att de till slut tappar lusten att ens försöka ta sig in utan fokuserar enbart på att se till att de får sin ”lön”, som många kallar de bidrag som svenskarna så frikostigt och även det kravlöst, låter regna över dem.
Man ska vara närvarande på sfi-undervisningen för att man ska få sin dagersättning. det är liksom ett krav. På papperet. Enligt reglerna. Men svenska lärare ser inte sällan mellan fingrarna och tar sig rätten att bryta mot reglerna och rapporterar inte olovlig frånvaroro. Av två anledningar. Den främsta:
Det är synd om dem, de är traumatiserade. De har flytt från krig och fruktansvärda saker. Vi kan inte vara så hårda.
”Vi kan inte vara så hårda”. Det är så totalt uppåt väggarna som sådana lärare resonerar. Och ställer inte krav på de invandrade att göra rätt för sig, utan lär dem i stället att pengarna trillar in på kontot vare sig de kommer till lektionerna eller inte. Lärarna är ”snälla” och visar samtidigt invandrarna att svenska lagar inte behöver efterlevas, man kan göra lite som man vill. Svenskarna med sin ”humanitära människosyn”, som i själva verket är direkt nedvärderande, stämplar asylinvandrade som personer som man inte kan förvänta sig eller begära något av. Mindre vetande. Inte värda att förvänta sig något av. Den andra anledningen är aggressivt agerande eller direkta hot från eleverna. Alla invandrare är ju verkligen inte Guds bästa barn, de heller. Aggressivt agerande och direkta hot som svenskarna inte polisanmäler utan i stället låter ”ersättningsterroristerna” genom sin hotfullhet få som de vill.
Hans Eklind formulerar i sin artikel i Dagen det självklara så här:
Det besked som ska ges till dem som får en ny chans i Sverige är: Välkomna! Med respekt och uppmuntran till en stolthet över sitt ursprung. Men Sverige finns redan och har sin historia, sina erfarenheter, kultur och språk. Den som missar att betona vikten av ett starkt gemensamt fundament kommer oundvikligt att misslyckas med integrationen, oavsett hur vackra ord som teorierna än kläs in i.
Han skriver också detta självklara:
Ett land kan aldrig byggas i ett vakuum. Ett gemensamt etiskt modersmål är en förutsättning för ett samhälle som, likt det svenska, präglas av mångkultur.
Och vem kan väl säga emot detta:
Skillnaden mellan invandring och integration är att i det förstnämnda kommer man in i landet, i det sistnämnda kommer man in i samhället.
Slutkommentar: Efter decennier av de facto massinvandring har man i Sverige fortfarande inte förstått ovanstående. Man fortsätter att syssla med dyra och meningslösa integrationsprojekt och har kvar sin kravlösa herrefolksmentalitet mot människor som kommer hit. Agerandet är en skymf mot oss alla, både mot dem som kommer hit och ges rätt att stanna (övriga ska resolut utvisas) och mot oss som ska bekosta det hela. Och någon integration blir det inte. Tvärtom. Finns det något annat nordiskt land med 160 eller 180 (jag har tappat räkningen) utanförskapsområden där man knappt tror att man befinner sig i landet? Svaret är ett rungande nej.