En text i en serie texter som publiceras under den här vinjetten inför valet till riksdag, kommun och region den 13 september 2022. Texter tänkta att påminna om en del som hänt och en del som inte hänt (!) sedan förra valet. Men mest om vad som händer nu och vilka som säger, tycker, gör vad under tiden som är kvar tills det är val. Och lite annat som kan vara bra att fundera på innan man går till valurnan.
Klicka på bildrutan för att läsa tidigare inlägg under den här vinjetten.
Denna ofattbart empatilösa, ytterst sorgliga berättelse av Maria Ahlsdotter (som jag inte känner, men vars text är så gripande och så viktig att jag därför återger den) på Facebook, har nästan förlamat mig, sedan gjort mig rasande, därefter gjort mig förtvivlad och till slut både hatfylld och uppgiven. Allt samtidigt. Jag återger den här eftersom texten är offentlig på Facebook och det den beskriver i allra högsta grad behöver uppmärksammas. Jag gör det med stor respekt och för att det som berättas behöver läsas och djupt begrundas av alla.
Jag har valt att publicera Maria Ahlsdotters text under vinjetten VAL 2022, men ser den inte i första hand som politisk eller som ett utpekande av ett visst parti eller vissa partier i någon sorts valpropagandamening, utan som ett inlägg som handlar om förlorad empati och medmänsklighet. Vi alla behöver stanna upp och tänka till över i vilken sorts miljö och atmosfär vi vill leva. Och de, som valt att bli politiker och har makt att påverka och förändra, – och det gäller alla, oavsett politisk färg – behöver stanna upp lite extra och tänka sig in i det som hänt Maria Ahlsdotter. Och då tänker jag här på hur man på skrytsjukhuset Nya Karolinska byggt i glas för miljarder (en katastrofal byggnad vid eventuella terror- eller krigsangrepp, vilket ingen heller tänkt på…) inte tycks ha rutiner, inte verkar ha vilja eller förmåga att hantera patienter och anhöriga på ett normalt medmänskligt sätt och inte har kontroll på vilka som kommer in, vilka som ligger på vilka avdelningar, vilka som avlider.
Klicka på textrutan för att läsa texten i större format.
Vi lever i ett land som helt enkelt – på område efter område – inte fungerar längre. I en dystopi. Vilket ovanstående hjärtskärande berättelse är ett av tusentals tydliga bevis på.
Skolan – grundskola till universitet – är en skam för ett land som tidigare varit en civiliserad demokrati där bildning och allmänbildning skattades högt (det är rätt länge sedan nu…). Tågtrafiken har stora problem och är inte att lita på. Det är passkaos och det är säkerhetskaos på flygplatserna. Ingen kan känna sig trygg och säker någonstans i hela Sverige, vare sig i storstad, småstad eller i små byar. Polisväsendet fungerar inte, polisen hinner inte utreda brott och är dessutom alldeles för avväpnad, svag och ”mesig” och förmår inte skydda oss. Det är inte enskilda polismäns fel, det är politikers och polisledningens oförmåga att styra verksamheten som gör att medborgarna inte kan räkna med att få hjälp när de behöver det. Och att hänsynslösa kriminella kan ta över mer och mer av samhället och hota och skada vanliga människor som inget annat vill än att de själva och deras barn ska kunna leva i trygghet och säkerhet. Domstolar kan man inte lita på, de är överhopade av att hantera fruktansvärda våldsbrott och svårgenomträngliga miljardbedrägerier på välfärdsområdet. Advokater ertappas med att vara lika brottsliga och kriminella som deras klienter. Skattebetalarna, de som arbetar och betalar de höga skatterna, tvingas bekosta allt från vaggan till graven för hundratusentals människor som hellre lever här på andras bekostnad än arbetar hårt och som inte vill integreras i det land de frivilligt tagit sig till och bitit sig fast i även när anledning att befinna sig här inte finns.
Och nu också detta. Den här klart, tydligt, starkt återgivna verklighetsbeskrivningen av en person som med största tänkbara sannolikhet inte är den enda som behandlats närmast som ett störande moment i vad som ska vara ett sjukhus där omsorg och värme ska ges patienter och anhöriga, men som i stället är ett monument över slöseri och oförmåga. Och ingen bryr sig! Utom enstaka enskilda anställda, som den ”Anna” som verkar vara den enda riktiga människan som Maria Ahlsdotter stöter på i sin hjärtskärande jakt på information om vad som hänt hennes älskade.
Det skadar oss alla både fysiskt och psykiskt att leva i det allt kyligare, allt sämre fungerande geografiska område som heter Sverige. Utan styrsel, med alltför många tomtar i regering och riksdag; okunniga, ointelligenta, ovilliga att se längre än näsorna räcker. De som inte ingår i denna ”de kortnästas brigad” – sådana personer finns också – är för få och för svaga för att stå upp mot och rå på maktmänniskorna, vilkas högsta och enda intresse är att sitta på bekväma stolar och inkassera höga arvoden trots att de inte har kapaciteten att utföra det de borde för att vara värda skattebekostade arvoden och förmåner.
Inget enskilt parti nämnt, inget enskilt parti glömt.
Tillägg:
Klicka på textrutan för att läsa artikeln på Svenska Dagbladets sajt.
När jag skrivit ovanstående ser jag att Maria Ahlsdotter talat med Svenska Dagbladet, som också återger hennes berättelse..
