En text i en serie texter som publiceras under den här vinjetten inför valet till riksdag, kommun och landsting den 9 september 2018. Texter tänkta att påminna om vad som hänt och inte hänt sedan förra valet och valet därförinnan och ibland ännu tidigare. Om vad som hänt, vilka som sagt och gjort och tyckt vad och lite annat som kan vara bra att fundera på innan man går till valurnan.
I, som det verkar, koordinerade, meningslösa och ondskefulla attacker rusar svartklädda män fram i olika städers förorter och sticker oskyldiga människors bilar i brand. Privatpersoner som bor i områdena där de ser sina och andras bilar brinna, filmar och lägger upp klipp på sociala medier. Förtvivlade. Chockade. Ingen kommer till undsättning, ingen stoppar vansinnet. Människor tvingas leva i områden där andra lagar och regler tillåts råda än de lagar och regler som ska råda lika för alla i hela Sverige. Många lever i skräck för våld och i rädsla för dem som tagit på sig att kontrollera deras (kvinnornas och flickornas) klädsel och uppträdande och där medeltida synsätt, främmande för vår kultur, i många av dessa ”kontrollanters” hemländer är det ”normala”.
Politikerna har vägrat lyssna på de varningar som vi är många som har framfört i mer än ett decennium. Det så många varnat för har inte drabbat deras bostadsområden, deras barn, deras gamla föräldrar, deras kvinnor. Inte förrän nu när fräckheten hos gärningsmännen blivit allt större i och de helt kallt tar sig in i villor i svenska (där det bor mest svenskar, alltså) bostadsområden, misshandlar och hotar dem som finns hemma och tar vad de vill ha. Men fortfarande har detta inte till fullo trängt in hos de politiska företrädarna för ”Framåt”-partiet, ”Nu tar vi tag i Sverige”-partiet, ”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige”-partiet, ”Klimatet kan inte vänta”-partiet eller de andra partierna som varit upptagna med att knåpa verklighetsfrämmande valslogans och gjort barnsliga videofilmer för att skaffa sig röster den 9 september. De tycks helt enkelt inte ha förmågan att ta till sig att det inte fungerat att ta in hundratusentals människor från länder och kulturer där livsstilen, avsaknaden av demokrati och respekt för andra människors rätt till frihet och fred är står i stark kontrast mot den västerländska, den svenska. Länder där kvinnor inte har samma värde och rättigheter som män, där sexualiteten är snedvriden och många män tror – på allvar tror – sig ha rätt att våldta och förnedra ”otrogna” kvinnor, det vill säga kvinnor som inte är muslimer.
Jag tänker på alla dem som på grund av faktiska asyl- och skyddsskäl under åren sökt sig hit eller på olika vägar hamnat här i Sverige. De som flydde våld och förföljelse och i många fall regelrätt krig, de som ville leva ett annat liv, ett liv i fred och trygghet. Som gavs en fristad här. De som blivit en del av det svenska samhället. De som blivit våra vänner och arbetskamrater. De som vill se sina barn växa upp som svenska barn har kunnat växa upp: i frihet, med glädje och i trygghet. De som vill att deras barn ska kunna gå till och från skolan och vistas där under skoldagarna utan rädsla för att bli bestulna på sina jackor och mobiler. Som inte ska behöva löpa risk för att andra elever ska misshandla dem och att de ska utsättas för sexuella och religiösa trakasserier. Jag tänker på alla dem vilkas bilar brinner. Som är rädda för att förlupna kulor ska studsa in i deras lägenheter och vilkas barn inte vågar vara ute och leka som barn ska. Människor som lever med risken att de inte ska få livsavgörande hjälp om de behöver ambulans eller om deras hus brinner för att ambulans och brandkår inte åker till adresser i det som med rätta kan kallas ”no go-zoner”, utan poliseskort. Människor som vet att hjälp inte finns att tillgå i en hast och att de själva eller deras nära och kära hinner dö och deras hus hinner brinna upp innan någon kommer.
Vad tänker dessa människor nu? Vilket parti ska de som blivit svenska medborgare rösta på i valet den 9 september? ”Framåt”-partiet? ”Nu tar vi tag i Sverige”-partiet? ”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige”-partiet? ”Klimatet kan inte vänta”-partiet? Något annat parti? Eller röstar de kanske inte alls för vad spelar det för roll för dem vilka politiker som sitter i regeringen och riksdagen?
Jag tänker på alla dem som sett fördelarna med att lösa problem i samtal och inte med våld. Som uppskattat den frihet som finns i länder som definieras som ”demokratier”, som trott att de i Sverige skulle kunna skapa ett gott liv för sig och sina familjer. Många av dem har hamnat ur askan i elden och har gruvligt svikits av det samhälle de kämpat för att bli en del av.
Det går bra att googla för att ta del av vad som sagts och skrivits om illdåden som begåtts på flera orter. Här bara två av alla rubriker om vad Sveriges statsminister har att säga om händelserna. De inger tyvärr inte något större hopp om förändring och förbättring.
